Inte sällan är det problem för den som vikarierar i en klass. Läraren är sjuk och ligger hemma under täcket och ger instruktioner om dagens arbete. Eleverna som har knutit band med sin lärare får problem när det är en ny lärare där. Läraren är vikarien som kanske vill göra sitt bästa men möter motstånd och ser uppkomna problem som om de kan beskriva klassen. När läraren kommer tillbaka ligger lappar om det dåliga uppförandet och kanske kommer rektorn och säger att klassen inte fungerar som den ska. Läraren som nu är tillbaka känner inte igen problemen eftersom de inte är lärarens.
Att vara vikarie är mycket svårt. Man hamnar i ett sammanhang som man hoppar in i för någon dag eller två, eleverna som har olika anknytningsmönster och klarar inte av uppbrott eller brott i kontinuiteten och blir oroliga och ibland visar de motstånd och uppför sig inte som de brukar. Jag har varit vikarie och jag upplevde det svårt eftersom jag fick utföra uppgifter givna i hast och host över telefon och att jag inte kände eleverna. Första elevuttrycket jag hörde var;
– Åh, nej! Vikarie!
Det finns de skolor som har fasta vikarier. Dessa kan vara på skolan, hälsa på klassen och de får också besöka undervisningen. Det är viktigt att vikarien får information om att saker och ting kan bli annorlunda då läraren är borta.
Men… det är inte det vanliga att eleverna uppför sig så när läraren är på plats igen. Att vikarien har ordningsproblem är ledsamt men betyder inte att klassen kan beskrivas så. Däremot tror jag det är viktigt att höra med vikarien om hur vikarien uppfattar klassen och deras attityder och språkbruk, i syfte att få en insyn i hur det kan vara för någon annan att ha klassen. Inte för att hamna i dilemmat att försvara sin klass och sin undervisning.
Just sayin´
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
