Det finns inget som är så svårt som att vara borta från sin klass. De flesta lärare går med rosslande halsar, förkylda näsor och två graders feber. Det mesta hålls i schack med några alvedon. Men då det inte går, då man ligger däckad i sängen, så blir det hemmaliggande och vikarie i skolan. Då ligger man i sin säng och planerar lektioner i feberfrossa och hoppas på det bästa. Och då vikarien kämpar på med klassen och får sin första rast ringer vikarien hem till läraren, och frågar efter vad att göra och en tydligare planering. Jag har funderat mycket på hur att göra. Att jag i förväg ska ha planerat en ”sjuk-lärar-låda-med lektioner-för-vem-som-helst-som-tar-klassen” men har aldrig kommit så långt. När man väl är tillbaka till klassrummet ligger en hög med kommentarer om hur hemsk klassen varit, och den och den borde få ett hemsamtal om hur man uppför sig i skolan. Det är som om hela klassen blir sjuk när läraren är borta.
Jag vet att många undrar varför klassen inte alls fungerar då läraren är sjuk. – Varför är mina änglar sådana monster? De är inga monster tänker jag. De är bara väldigt trogna sin lärare. Och allt som utmanar den relationen sätter eleverna sig till trots mot. Vi lärare borde göra lika tänker jag. Stå upp för vår klass. Och det gör vi nog så ofta vi kan. Också när vi läser vikariens anmärkningar.
Och … det är verkligen inte lätt att vara vikarie. Det är inte en lätt uppgift. Jag tror att en sjuk lärare önskar det bästa för vikarien och det absolut bästa för barnen.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
