Ibland när jag är nedtyngd av saker och ting, grubblande på ting och saker, behöver jag det yttre. Den yttre strukturen ger mig möjlighet att låna. Jag kan låna lite kraft i att jag ska skriva på morgonen, att jag ska dricka mitt kaffe. Jag kan låna kraft i den musik jag väljer att lyssna på. Jag lånar ofta. Jag tror vi kan låna något ur den verklighet vi har omkring oss.
Barn behöver låna tänker jag ofta. Vi ska tillåta dem att låna av oss. Barn behöver så olika saker. Vi kan låna ut vårt hopp om framtiden till dem. Detta hopp handlar om att vi aldrig ger upp om barn. I Skottland hittade jag denna reklam. Jag tror vi ska och kan tänka lite så alla till mans. Never, never give up!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Pingback: Sluta dadda, men ge inte upp « metabolism
Jag har allvarligt börjat fundera på att ge upp mitt eget barn.
Men jag vill det INTE egentligen!
Hu vad hemskt,men sant.
Jag vill lösa livets svåra pussel,men orken räcker inte.
Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till….
och att vända sig till psyket är INGET alternativ,då de bara drogar ner folk kors och tvärs utan att egentligen veta orsaken.
Jag är en ensam mamma på 35år som har gett upp livet inget hopp om något som helst positivt i framtiden…
Jag har ensam kämpat i många långa år nu med min son,som jag verkligen älskar men inte klarar av.Jag har gått den ena föräldrautbildningen efter den andra det hjälper ett litet tag men sedan samma elände igen. Han har ingen diagnos !!! Det vill vi inte heller ha då även de medför drogning av barn vilket går emot allt jag står för!!!
Vi har plockat bort mycket kemikalier ur både mat o omgivning.Det har hjälpt .Men det räcker inte.Jag lider själv av mer eller mindre djupa depressioner av och till.
Det gör väl också sitt till.Han har en far som på pappret har gemensam vårdnad men har inte haft kontakt med sonen sedan han var 4-5år ! Han är inte intresserad av att ha någon kontakt med sonen .Min mor är för gammal och min syster är inte att tänka på,någon nära vän har jag /vi inte häller vi är helt ensamma… hur och vad och vem gör
man för att ev kunna lämna sitt barn till fosterhem eller dylikt jag tänker på att ta mitt liv för att han skulle få det bättre utan mig,det känns som om jag förstört både mitt eget liv och nu hans…Jag har vräkt ur mig så fruktansvärda saker som jag aldrig kan ta tillbaka som förföljer mig dag och natt,jag hade en gång en spärr,men jag hittar den inte,känner mig jättehemsk jag känner mig värre än Hitler även om det han gjorde inte var något bra eller trevligt så åstadkom han något i sitt liv, jag har inte lyckats med ett skit bokstavligen!Jag känner mig genomrutten innan jag fick barn så var tanken på att överge sitt eget barn mycket bizzar för mig.Men se på mig nu.
Jag har inte lyckats lära honom
något om livet T.ex. Respekt/Hänsyn/Hjälpsamhet/Ansvar eller hur man får kompisar han är så ensam så det värker i hela mig ända in i själen.
Det enda han bryr sig om är datorspel.
Då jag själv valt bort allt det då de bara sviker en när man behöver dem…
Jag har någonstans valt ett mycket ensamt liv då jag själv inte klarar av alla besvikelser när andra sviker,då har jag kunnat tänkt t.ex. att det finns bara en jag kan lita på och det är mig själv,men när jag inte ens kan lita på mig själv vem kan man då lita på ?Tröstlös och vilsen…
Hej – det är ett långt och smärtsamt svar på mitt inlägg. Jag vet att man kan få hjälp via skolans elevhälsa. Skolan har ett ansvar om att aldrig ge upp tron på ett barns lärande utveckling. Hur går det för din son i skolan? Hur berättar lärarna om din sons lärande utveckling? Jag önskar jag kunde förmedla lite värme runt er, i all vänlighet, A-M