Det snäva skolsystemet och det livslånga!

På nära håll har jag följt en lärande genom skolan och ut i gymnasiet. Jag har följt ett avhopp från gymnasielinjen. Jag har följt arbetsmarknaden runt en ung människa. Jag har följt hur det blir och ser ut då man inte räknas in i systemet. Hur svårt det blir och hur mycket som får bäras på egna unga axlar. Samhället försvinner och utanförskap väntar.

Dörrar stängs i olika takt. Det krävs mod och egen inre vilja att knacka på och kliva över trösklar igen. Mycket kraft. Och stort självförtroende. Mot alla odds. Mot ett helt system.

Och den generösa skolgång som finns på nätet blir ett faktiskt alternativ. Ett verkligt för den som vet att det finns, för den som söker sig vidare, som trotsar det som delas upp och  grupperas in. Det finns väldigt generösa system att kliva in i om man vet att de finns, och att man själv har en inre drivkraft. Men då krävs det att vi alla under hela grundskoletiden  stöttar just den – det egna, den kreativa vilja, trotsen (ja faktiskt att bejaka det modiga trosten) och ge eleverna hopp om det framtida.

Under en lång skolgång händer det att familjer brakar samman, skoltröttnad infinner sig, och livet knackar på med annat än matematik och fysik, svenska och religion. Vi talar så generöst om den livslånga lärandet och skolans ansvar för det. Vi kanske ska tala om det livslånga hoppet och den livslånga viljan istället. Vi kanske ska tala om modet att tro på sig själv när dörrar stängs och det mesta snävas in. Det kanske är viktigare att vi talar om hopp, trots och vilja. Att vi lärare ser allt det eleven lär sig och inte endast det efterfrågade och specifika. Att vi lärare talar om det lärande vi ser och speglar det till varje elev. Det måste finnas en plats för var och en av de unga och någon plats där framtidshopp kan skapas.

Ja, nätet är ett alternativ. Jag följde en nära som lyckades ta sig in på arbetsmarknaden, med krångliga steg utan gymnasiebetyg. Och hur denna person fick se andra göra, tänka och hålla på. I det verkliga livet blev andra kunskaper synliga och intresse för vad andra människor gjorde. Och nätet blev sedan en gymnasiestudieplats och kvällarna ägnades åt studier. Och utan skolans kunskaper i matematik kom en kontakt med det matematiska tankesättet bli en väg in i ett helt ämne. Och mötet med matematiska forum som erbjöd varje nyfiken en mötesplats men inga genvägar till svar utan delaktighet i processer. Och så kom studieglädjen. Så kom kraften. I det verkliga livet kom viljan att studera.

Jag tänker att det är fint att följa det här. Men inser också att det krävs mycket eget arbete för att söka sig vidare när dörrar stängs och tiden blir begränsad. Det är som att bli övergiven. Den kraft som krävs i den ensamheten är att begära mycket tänker jag. Och vad vet vi egentligen om hur och när eleverna möter något som de kan knyta an sitt lärande till, känna kraften och viljan att ge sig in i något ämne eller en studiegång.

Jag minns en elev jag hade under några få lektioner. Betygen var inte alls de bästa. Nej, de var en biljett till en enda gymnasielinje. Eleven bad mig om hjälp. Ville in på det naturvetenskapliga, ville verkligen in där. Kunskaperna räckte inte till var jag tvungen att säga då jag tittade på betygen. Eleven visste det men sa också – Du och skolan har ingen aning om vad min vilja och motivation kan göra med mig. Jag vet att jag kommer att få det tufft men jag vill inget hellre. Kan du hjälpa mig?

Jag ringde till rektor. Jag talade för eleven. Jag undrade vad viljan hade för värde? Det fanns liksom ingen väg.

Och det är det där med vägar, möjligheter, och att betygen blir så viktiga för hur många vägar vi kan gå. Hur många val vi kan erbjudas och faktiskt göra. Det är grundskolans ansvar. Att alla ska få möjligheter. Det ansvaret tycker jag ska ligga i skolan., inte på individen.

Det är klart att elevers möjligheter i skolan handlar om hur skolan och varje lärare tar hand om sina ämnen, om eleverna och deras lärande. Men jag har än i dag inte träffat en lärare som inte vill att eleverna ska lyckas. Det är kanske den kraften vi ska fokusera på. Lärarens vilja.

När vi nu står inför ytterligare slutprov tänker jag att ett slutprov aldrig någonsin kan visa annat än delarna av det eleverna kan och vet, förstår och kan klura ut men säkerligen visa att skolan gjort det skolan ska. Men jag vill tänka på de fortsatta möjligheterna – de till trots. Vad händer om eller då man misslyckas? Vem bär ansvaret?

Jag bär en hel del berättelser inom mig från de som gick bakvägen ut då studentexamen firades. De åkte hem till besvikna föräldrar och med en känsla av att inte tillhöra. Det blev och är fortfarande djupa sår att bära. Skammen att inte kunna. Och sedan tro att det är så.

– Det är försent, sa en människa till mig nyligen. Det är försent.

Jag ville lägga några tunga erfarna händer på uppgivna axlar och säga – Nej, det är inte försent. Det är aldrig försent. Någonsin. Det livslånga … det livslånga …

Jag tänker att jag måste härbärgera hopplösheten och på något vis skapa hopp! Åtminstone försöka!

This entry was posted in Verkligheten. Bookmark the permalink.

9 Responses to Det snäva skolsystemet och det livslånga!

  1. Morrica says:

    Det är inte försent! Vi finns! Folkhögskolan finns, vi välkomnar den som farit illa genom sin skolgång och ger en chans till. Och sen en till, om det behövs. Vi lirkar upp de där stängda dörrarna igen, det är sånt vi ägnar oss åt hela dagarna.

    Vår äldsta kursdeltagare är över 80, och vår yngsta nyligen fyllda 17.

    Det är aldrig för sent.

  2. Anne-Marie Körling says:

    Åh – värna skolformen! Värna läranderätten!

  3. Så sant så sant. Visst finns det fortfarande många lärare som har mycket vilja, trots och framför allt hopp. Det är aldrig försent för lärande och lärande är en komplex process som består av mycket olika bitar både på mikro, makro och seminivå. Vi är många som vågar hoppas och vågar tro på skolan som en framtid i samtiden, kanske tidsoberoende men lärandeberoende.

  4. Anne-Marie Körling says:

    Ja – att låna ut sin vilja. Att vilja en stund för någon som inte orkar vilja. Ibland måste vi göra mer än det vi tror. Bara genom att visa att vi tror på eleven. Ärligt. Lärare kan.

  5. Pingback: Ansvar, tillit och studentexamen | Skollyftet

  6. Mats says:

    Jag är glad att du lyfter den mänskliga sidan av diskussionen , som riskerar att bli teknisk och ideologisk.

    Vi vårdar skolan som en bild av hoppet. Den tanken måste vi vara väldigt rädd om!

  7. Anne-Marie Körling says:

    Dina pedagogiska åsikter är alltid viktiga för mig Mats, A-M

  8. Plura says:

    Viktiga funderingar. Ser jag på mig själv gick jag inte precis den snör räta linjen till den akademiska nivån. Det var lite krumbuktande via fackskola, men med avkortat gymnasium på två år innan jag landade på KTH och SU. Så inget är omöjligt om man givit sig den på att ta sig dit man vill.

    Sedan ska man vara ödmjuk och inse att trots alla akademiska meriter är det inte de kunskaper man använder i verkliga livet. Möjligen är behållningen från KTH förmågan till kritiskt och logiskt tänkande man bär med sig.

    Varje dag är en ny erövring av kunskaper.

  9. Det oroar mig mycket att man snävat in på Komvux och ökat betydelsen av slutbetygen. Vi blir vuxna i olika takt och dessutom kräver klassresor både mognad och mod. Jag har haft många kunskapstörstiga elever som hållits tillbaka av rädsla för det okända. De behöver ha tid på sig, tid och flera chanser. Med den orättvisa skola vi har idag är det givetvis extra viktigt. Men du har helt rätt i att hoppet och tron att man kan är viktigare än att man når målen i skolan. Där har vi lärare en viktig uppgift. Vi skall öppna nya världar och aldrig stänga dörrar för våra elever.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.