Att finnas utan att finnas

Jag läser facebooksuppdateringarna. Jag följer mina vänner. Och så avtrycker jag med ett gilla liksom för att berätta att jag har sett, läst och följt. Ibland stannar saker och ting kvar. – Va, vad står det här egentligen? Hur mår hon/han? Vad är det för undertexter?

Och visst blir vi till i sociala medier. Visst märks vi där vi är. Och visst får vi finnas också för oss själva. För en uppdatering kan också vara en väg till att uppdatera sig, ta sig på allvar och faktiskt ge iväg något innerligt viktigt. Söka tröst tänker jag. Söka en famn av ord.

Någon bad igår om förlåtelse för att orden i den tidigare uppdateringen var för sökande efter oss andra. Jag tänker istället att det är gott att behovet kommer fram och att man kan räcka ut en hand över statusarnas guldkant och vara människa. För det är det vi vill vara och det är kanske det vi vill möta. Både i oss själva och i andra. Människan!

Det här inlägget postades i Läraryrket och lärarrollen. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.