Okunnighet och kulturen där alla är hemma

Jag har känt mig mycket okunnig. Jag märker vad det gör med mig. Jag vet också vad som gör mig okunnig. Jag är på en ny plats. Jag hittar inte. Jag kan inte orientera mig. Jag måste fråga om allt. Om allt. Inget är självklart. Ingenting. Det gör mig sårbar. Det gör att jag förstår hur det är att vara ny, att inte kunna, inte veta och hur mycket kultur det är man möter utan att förstå det. Också hur mycket kultur som är etablerad och förstådd, underförstådd och inte uttalad. Jag frågar om allt.

Men då jag står framför kaffeapparaten och plötsligt känner mig hemma. Det här kan jag. Så blir jag trygg. Nu kan jag vara självgående. Och jag trycker, jag trycker, jag trycker … och ingenting händer. Jag böjer mig för att läsa, förstå och ordna. Också kaffeapparaten har sin egen agenda och har etablerat en egen kultur. Den kräver att man behandlar den som om man brukar. Och det är just det. Jag kan inget med självklarhet. Jag brukar ingenting. Jag får till sist hjälp. Och till slut får jag en kopp kaffe. Jag tackar överdrivet ofta. Det är sårbart att inte kunna, veta eller förstå. Det är det.

 

Det här inlägget postades i Läraryrket och lärarrollen. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.