Jo, det är ett minne blott. Den värsta skolmaten! Jag tyckte den värsta maten var den där bleka fiskkorven som vi fick en gång. Det såg ut som varmkorv men var fiskvarmkorv. Jag älskade skolans varmkorv med mos. Men det här gick inte att äta. Det svåra med maten i skolan, alltså under den tiden de serverade fiskkorv och andra matpåhitt som inte såg dagens ljus ute i samhället för övrigt, det var att mattanterna tvingade mig att äta upp. Jag kunde. Och jag utvecklade en teknik att spotta ut utan att det märktes, i servetter som jag lade i fickorna. Följden av detta blev lukten av maten följde med in på mattelektionerna. Och där satt jag med dubbla plågor.
Men i stort sett är jag en glad skolmatssalsätare. Jag får mycket grönsaker, mycket att välja på och jag tänker att det är fantastiskt att vi har skolmatsal. Det är vi ganska ensamma om. Väldigt ensamma om. Hej hopp skolmatsalarna ute i svenska skolorna!
Jo – ett litet minne. Jag gick till något som kallades eftermiddagshem. Dit gick jag efter skolan för att min mamma arbetade och min pappa var död. Så det ordnades så att jag kunde gå till ett eftermiddagshem. Jag gick enbart dit för att de hade messmör. Och jag fick ta hur mycket jag ville. De andra ungarna hatade messmör. Sen gick jag hem.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Tack för länkningen!
Ja, det är mycket underligt som har serverats genom åren – men det är verkligen en tradition vi ska vara rädda om. Det goda samhället när det är som bäst, och kanske lite när det samtidigt?
Den här tanken på att äta upp är konstigt kopplad till tacksamhet. Många har vittnat om plågsamma maktkamper.
Många minnen väcks vid ordet skolmat. Vi använde tekniken att ”klistra” fast hårdbrödsmacken under bordet med tillbehör när vi inte gillade något. Då fick mattanterna i skolbespisningen tillbaka för deras mer eller mindre tvingande tilldelning av mat som betraktades som äcklig!