Det gnälls på skolor. Jag tänker att det handlar om frustration, känsla av att det jag gör inte duger, rädsla för de nya arbetsuppgifterna, känsla av tiden som inte finns, otillräcklighet för att eleverna inte gör som man säger åt dem … och så sipprar gnället ut och lägger sordin på annat. Över kaffekoppen i fikarummet kastas orden ut i trötthet och besvikelse, det suckas tungt och öppet under rektorns genomgång, och så längtar man till fredagen, då minsann ska jag vila ut och ha det ledigt.
Alla dessa gnäll. De har inget utrymme. De florerar i alla möten, i alla suckar och de tas aldrig på allvar. Någonting berättas, ingen vill ta i gnället, och gnället fortsätter. Ingen behöver heller ta ansvar för det gnäll som uppstår utan gnället har blivit en del av kulturen. Och mot gnället står då de där lärarna som vill något annat, som vill tala om pedagogiken, klassrumsarbetet och … som tystas ned av de där gnälliga orden … den gnälliga tonen … och kanske de därmed tystnar. Den som gnäller vet inte om att det där gnällandet inte bara blir ett enskilt gnäll utan till slut ett kollektivt ok.
Jag tror vi måste ta gnället på allvar. Ge det utrymme. Men inte alltid. Utan i ordnade former. I allvarliga samtal där man lyssnar färdigt på det gnälliga. Inte avfärdar det till högen under mattan.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
