Då lärarkandidater är på praktik är de ute för att lära av någon annan. Det betyder att man härmar en del. Det tycker jag ska lyftas fram. Man blir inte den man härmar. Man härmar för att bli den man själv är i professionen. Att härma kan kännas som att man tar något från någon annan. Så ser jag inte på det. Jag tänker att man är lärande och härmar för att pröva. Om ingen gör så finns det inget att härma eller att ta efter och pröva mot.
Alltid när man härmar skapar man också något eget. Det går liksom inte att härma fullt ut lika. Gör man det plagierar man. Det är något helt annat. Men att härma det är att göra för att lära. Eleverna måste få härma. De härmar oavsett vi vill det eller inte. För de är i klassrummet för att lära. Att de härmar också sådant vi inte vill att de ska härma – dvs – vårt egna sätt att vara är en svår knut att förhålla sig till. Men själva härmandet finns där. Ibland gör det ont att se sig själv i andra. Men nyttigt.
Kära kandidater. Härma på! Ni lånar kompetens. Men ni är också era egna. Ni blir till under det ni härmar. Ta för er. Dessutom bidrar härmande till utveckling också hos den som härmas. Man får syn på sig själv. Ett metakognitivt perspektiv införs och påverkar det som sker. Utmanande och spännande. För alla inblandade. Lärorikt för alla och envar. Hej hopp!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
