Vanliga ovanliga människor. Vem är vi i varandras ögon? Hur mycket ser jag mig själv i blicken som följer mig och gör mig lycklig eller olycklig över att vara just jag i världen? Hur ser vi på varandra? Hur möter vi upp? Vad gör mig till mig i dig? Vem är du hos mig?

Varje människa är sin berättelse. Kanske vi kan börja sätta frågetecken istället för utropstecken när vi antar och bestämmer oss för vem vi är för varandra. Barn är barn och de blir till varje dag i våra sällskap. Men också vi vuxna kan växa bland vuxna. Vi måste ge luft och utrymme åt det som är just jag och du och vi.

Det här må vara ett sorgset inlägg. En slags vision om något väldigt svårt.

Det här inlägget postades i Läraryrket och lärarrollen. Bokmärk permalänken.

1 svar på

  1. Jag tyckte inte alls att det var sorgligt. Tvärtom. 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.