Läroplanens inledande stycke beskriver att eleverna ska få påverka och medverka, ansvara och välja såväl innehåll som arbetsformer. Här är Lgr 11, sidan 8:
”Undervisningen ska bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt delta i samhällslivet. Den ska utveckla deras (elevernas) förmåga att ta ett personligt ansvar. Genom att delta i planering och utvärdering av den dagliga undervisningen och få välja kurser, teman och aktiviteter, kan eleverna utveckla sin förmåga att utöva inflytande och ta ansvar.”
Frågan är om det är möjligt i en skola av idag. Om man gör för noggranna planeringar, blir alltför målinriktad och läser kunskapskraven som fan läser bibeln så blir det svårt för eleverna att utveckla sina förmågor att ta ansvar för, påverka i och med, delta och utveckla innehållet – dvs att uppfylla de krav som finns på delaktighet i läroplanstexten.
Om det inte finns utrymme för eleverna skapar prov och målstyrning eleven till ett objekt. Ett objekt som ska fyllas på med det som kallas kunskap. Det är en slags industriell process. Ett sådant system i skolan kräver också fler diciplinåtgärder då barn inte med enkelhet antar rollen som passiva mottagare. Barn är människor och vill ingå i meningsfulla sammanhang tillsammans med andra människor, kamrater och vuxna och lära genom relationer och innehåll.
Jag minns en bild som någon lektor visade alldeles i början av min lärarutbildning. Bilden visade ett klassrum men i stället för elever var det en tom kruka vid varje plats. Dessa tomma krukor skulle fyllas med kunskap som läraren hällde i dem. Bilden visades som ett skräckexempel och en förlegad syn på lärande. Detta var i mitten av 70-talet. Var befinner vi oss tankemässigt i dag? Det undrar jag ofta.
Många av de unga lärarna verkar ha det lättare med att skriva planer och mål i lärplattformen och att skriva in resultatet för veckans glosprov än jag skulle ha om jag hade en sådan arbetssituation. Jag skulle våndas varje gång jag blev tvungen att skriva in ”har ej nått målen”.