Läxor är ett gissel, skriver jag denna gång. Samtidigt som föräldrar frågar efter dem vill de inte alltid ha dem. Läxorna utgör dock en länk mellan skola och hem. Föräldrar få se vad eleverna och barnen gör i skolan. Men läxans innehåll ska inte handla om att reparera det som skolan inte kan. Föräldrar ska inte sitta med sina barn och bråka om svårigheterna, det ska skolan göra. Skolan ska inte ge restaureringsläxor till hemmen utan snarare verka för en ”uppvisning” av skolans inre arbete.
Eleverna får gärna ha läxor som de redan kan, mer av förmedlande slag, eller som bekräftande av vad barnet lärt sig. Dessa läxor informerar föräldrarna om innehållet i skolan och elevens lärande. Jag har aldrig någonsin förstått att föräldrar ska sitta med barn och lära dem matematik (helst om de själva är rädda för ämnet) eller traggla med läsning i texter som inte någon förstår.
Jag tror på läxans förmedlande uppgift, den att visa fram ett arbete, ett innehåll som skolan, läraren och eleven arbetat med. Den läxan gör något gott för oss alla. Den skapar nyfikenhet på skolan och uppmärksammar elevernas framgångar snarare än svårigheter.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
