Vi brukar vara stolta över de tysta eleverna och hur de arbetar så fint och så ordentligt. Vi är tacksamma över dessa elevers omedelbara gensvar på våra undervisningar och har lärt oss att ta dem för givna. Aldrig blir de riktigt uppmärksammade i klassrummen. De där som aldrig kommer för sent, alltid skriver precis det vi önskade och utvecklingssamtalen är så enkla – allt är bra, betygen i topp.
Kanske glömmer vi att se att på rasterna går eleven ensam. Kanske glömmer vi att se att naglarna är nedbitna. Kanske glömmer vi att se att eleven några gånger trevande sökt kontakt. Kanske glömmer vi att se … den där människan bakom den duktiga eleven. Kanske glömmer vi …
och istället ger all näring åt de som utåtriktat har andra strategier. De som bättre kan ta vår uppmärksamhet. Kanske ger vi allt åt dessa behövande.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
