Att vara i sitt språk och möta andras

Jag läser en krönika av Dilsa Demirbag-Sten och tänker på allvaret och medvetenheten om att det är vi alla som stöttar, bidrar och möjliggör att barn språkutvecklas. Egentligen tycker jag inte om ordet språkutveckla men hittar inget bättre. Det handlar om att mötas i språk och vilja förstå och bidra till att förstå. Varandra.

Det handlar om att kunna kommunicera, alltså förstå, lyssna och samtala, bli erkänd i sin språk och inte värderad som mindre eller bättre. Barn är i sitt språk. Och med det språk de har söker de kontakt. Om jag i mitt språkbruk anser att barnet inte har ett rikt språk som kommer jag att utbilda och korrigera barnets språk. Jag tror på mötet, samtalet och kontaktens betydelse. Jag har ett ansvar att möta barn i sitt språk och i skolan utveckla begrepp, ord och meningar så att eleven förstår. Jag vill alltså i all undervisning vidga elevens språk, lägga till ord, utveckla ett ordförråd för hela klassen, inte värdera utan addera språk. Skolan är en utbildningsmöjlighet för alla elever och språket är redskapet. Hur vi skriver,  hur vi talar, hur vi lyssnar och givetvis har skolans alla anställda ett synnerligt stort uppdrag att tillsammans använda ett rikt och adderande språk så att eleverna hör och bemöts med ordrikedom.

Läroplanens inledande mål handlar om språket och hur vi alla stöttar och berikar elevernas språk, det är ett uppdrag vi alltid har och alltid ska utveckla, ansvaret är de vuxnas.

Det här inlägget postades i Läraryrket och lärarrollen. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.