Det var först på skämt och en parodi – Vi vantrivs i kulturen – skrev någon. Jag lekte med titeln och tanken och skrev – Vi vantrivs i skolkulturen – och ja… kanske är det så. Vi har klätt oss i läroplanen som vi har fått fångkläder, vi möts av ord som inte lyfter oss och vi gör mängder av insatser för att förbättra och förnya och ibland känns det som en droppe i ett gigantiskt pedagogiskt hav, utan att vi får tänka – vad leder det här till? Behöver vi det här? Bot vore kanske att sätta ord på vad vi gör i skolan, klä skolan med ord om det inre arbetet, de tankar vi har om utveckling och vad just vår skola behöver. För utveckling sker … hos varje barn … och hos varje lärare.
Jag var borta ur skolvärlden under några månader. Då jag kom tillbaka tycktes det mig som allt var förändrat. Klassen jag klev in i var ny, skoltankarna och diskussionerna var nya och jag kände inte igen mig. Jag vet att jag tänkte att det som sker i skolan går snabbt men kunde inte sätta fingret på vad som gick snabbt, bara att något gjorde det. Jag minns att jag sökte famna något för att komma igen, förstå på nytt. Det var bara att kliva in i klassrummet igen och väcka de nyfikna lärarögonen och sätta igång.
Jag tänkte att vi alldeles för lite talar om det faktiska. Vi sätter för få ord på vår skolkultur. Vi medvetandegör den inte för oss själva trots att den är inte begriplig för någon annan än för dem som är i skolan. Vi måste börja tala om skolans kultur, vad som sker i en skola, vad vi gör på lektionerna, vad som utvecklas och vilka frågor vi har fokuserat på samt visa att vi diskuterar saker och ting. Jag tror vi skulle bli mycket starka och gå rakryggade om vi utvecklade den medvetenheten.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
