Lärare måste ständigt försvara sig, sin undervisning och sitt yrke. Med detta följer en stängd dörr. Läraren tror på sig själv och sin undervisning, är beredd att anta utmaningar men allt för stora ord från andra ödelägger liksom möjligheterna. Skolan är en arena för tyckanden. Men tystast är läraren.
Att förändra sin lärarroll och sin undervisning sker inte med påtryckningar utan mer med stöd och förväntan om utveckling. Det handlar om att kollegialt uppmuntra varandra att pröva och vara snälla mot oss själva där vi tycker vi gör fel och rosa varandra där vi vinner gehör från eleverna. Vi ska ställa oss frågande, undrande och undersökande. Om vi alldeles för hårt tillskriver lärare misslyckanden så stängs dörren till förändring. Det blir en brandvägg för att skydda sig mot skam. Och jag tror inte på den modellen. Vi ska inte isolera läraryrket – vi ska befria det!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Befrielse är ett vackert ord!
Samtidigt måste vi fundera över vad det är som binder oss. Jag tror att det finns en tendens att beskriva de inre hindren som yttre? Det blir liksom enklare att hantera besvikelserna då.
Hoppas du hade en bra födelsedag!
Min klassrumsdörr är ofta stängd, men aldrig låst. Den har handtag på båda sidor, och alla är välkomna in (förutom när vi gör saker och ting som är lite sådär privata, som t ex står inför gruppen och genomför en nervöst skräckslagen men triumferande jublande muntlig presentation) men tyvärr är så många så upptagna så att vi sällan får besök. Därför blir vi ibland lite glädjefnattiga när någon faktiskt kommer, och uppför oss inte alls som vanligt, men det är bara roligt.
Pingback: Tre förord för framgång
Tanken går genast till Hase&Tages film ”Släpp fångarna loss det är vår”.