Hej Anne-Marie!
Jag har länge tänkt att jag vill skriva till dig. Jag har nämligen vågat prova. Trots en resa likt en berg- och dalbanetur är jag fortsatt övertygad om detta sätt att bedriva undervisning på. Just nu börjar väl det stabilisera sig, men processen har tagit längre tid än vad jag förväntade mig. Idag tänker flera elever utifrån hur de lär sig och tränar utifrån det. De tänker själva ut hur de kan lösa en uppgift och frågar varandra om hjälp. De ställer frågor som de undrar över. Varför är vattnet i havet salt och inte i insjöar? Vad heter skottdagen på engelska? Varför blir 4×6 och 8×3 24? En del berättar hemma vad de har lärt sig, undersöker och tar reda på mer fakta om ämnen vi behandlat. Jag kan idag ha undervisning i helklass, smågrupper och enskilt, några undervisningssätt enligt min tolkning av det sätt som du beskriver i Kiwimetoden och på bloggen. Eleverna kan oftast arbeta självständigt och ta hjälp av varandra. Fråga tre och bra lärare fungerar. Jag har läst och läser boken Vägen till skriftliga omdömen. Jag försöker även dagligdags dokumentera det lärande jag ser hos eleverna. Det är spännande! Jag kan även se min egen utveckling.
Jag har sedan hösten en fyra med sexton elever. Jag är väl införstådd med att de också har varit med om en resa. Deras syn på rollen som elev har jag vänt upp och ner på. Från att ha varit styrda i varje aktivitet till att börja tänka och fundera själva. Även hur ett klassrum kan se ut och hur det används är förändrat. (Trots att utrymmet är exakt detsamma som de tidigare haft.) Kanske gör dessa båda faktorer utmaningen väl tuff att hantera för mig. När jag tycker att vi befinner oss i en dal har jag vid flera tillfällen tänkt att ge upp, överge det sätt som jag tror på och återgå till det sätt eleverna under tre år blivit inskolade i. Gör jag klokast i att fortsätta? Då jag har min rektors fulla stöd fortsätter jag. Men min undran finns kvar. När jag blickar tillbaka var nog starten ändå tuffast. Kommentarer från en del kollegor och några ifrågasättande föräldrar gjorde att jag kände mig väldigt ensam. Men inte idag. Idag har jag flera nyfikna kollegor och nöjda föräldrar.
Sedan ett tag tillbaka funderar jag mycket på mattebokens utrymme och roll i undervisningen. Det har fallit sig så att flera elever tycker inte om sin nya mattebok. (Jag har faktiskt aldrig tidigare varit med om en grupp som har tyckt så.) Vi har arbetat med andra uppgifter men med ungefär samma innehåll som boken. (Jag har aldrig gjort så tidigare…) I en period tränade de bl a mycket på att göra uppställningar i addition och subtraktion på små whiteboardtavlor. Aktiviteten i klassrummen upplevde jag som enorm. Eleverna hittade på stora tal att räkna minus med, och självklart med belåning. De tränade och utmanade varandra. En lärarstudent som var inne vid ett tillfälle uttryckte ord som: att hon blev förvirrad i första ögonblicket och försökte visa eleverna tillrätta, men sansade sig för att iakktta vad som egentligen hände, och sa efteråt att det var nog den häftigaste mattelektion som hon hade varit med om. Men ändå finns den där tanken hos mig att ”vi inte hunnit så långt i boken”. Jag läser kursplanen och försöker planera utifrån den, trots det känner jag mig osäker. Hur tänker du i din undervisning och kring mattebokens roll?
Jag tänker i alla fall att jag har världens mest spännande och utvecklande jobb!
Din blogg ger mig inspiration, bekräftelse och mycket tänkvärt. Tack!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Tack! Det var inspirerande att höra någon som lyckats med att överföra delar av Kiwimetodens undervisningstankar till sin egen undervisning. Jag kommer också att försöka, med min 4:a jag har till låns denna termin.
”Fråga tre”, det kan nog handla om en överlevnadsfråga för mig och en kvalitetsfråga för elevernas utveckling.. jag har 30 elever och då räcker inte min hjälp till alla gånger, att slippa vänta och komma vidare med hjälp av varandra har de allt att vinna på och det måste jag medvetet uppmuntra.
Likaså måste jag få till undervisning i smågrupper, samtidigt som resten av klassen ska kunna jobba vidare, annars riskerar jag att inte alla elever känner sig sedda och att jag missar att följa deras kunskapsutveckling.
Klassrummet och materialet måste också bli tillgängligt för eleverna, annars springer jag bort stora delar av lektion på jakt efter nya block, pennor och sudd till elever som behöver grundläggande material.
Vissa saker har jag provat, som att vända på undervisningen, t.ex. att låta elever skapa mattetal – min korta erfarenhet av det är att det fungerar utmärkt. Jag fick syn på att elever kan lösa divisionstal, men att de inte riktigt förstod hur de skulle tänka för att skapa talen själva genom att använda sig av kunskaper i multiplikation. Många elever hade också svårt för lästal som krävde flera steg i uträkningen, nu har de, efter att vi gemensamt skapat lästal på tavlan, skapat helt egna lästal – vilken iver att få presentera och lösa dessa tal som de utmanar varandra med! De vill aldrig sluta räkna.
Mina nästa utmaningar är att introducera fråga 3 och gemensam läsning av engelska i smågrupper. Högläsning för att starta upp fler lektioner, den gillar jag också, det kommer att hjälpa mig att få klassen på plats direkt när lektionen ska börja. De älskar högläsning, så det börjar jag med i morgon.
Ändra lite i taget var rådet i din bok, jag försöker tänka in det i min egen utveckling.
Tack för att ni delar med er! / maria