Jag bjöd ofta in lärarkandidater till min undervisning. De kom med den nya forskningen och de nya tankegångarna. Genom samtal med dem kunde jag lära mig om det nya och om hur man såg på undervisning i utbildningen. Jag fick genom samtalen syn på det jag kunde utveckla, hur min undervisning svarade mot det som sades på universitet och högskolan. Jag kunde också berätta om hur jag skulle gå tillväga om jag skulle försöka att ändra min undervisning i den riktning som lärarkandidaten beskrev. Det skulle betyda att jag läser in mig på samma litteratur och att jag vågar och kan tala om det jag gör i praktiken. Jag försöker och försökte alltid läsa in mig på vilken litteratur de läser/läste på lärarhögskolan. Naturligtvis hann jag inte läsa allt men något vilket gjorde att jag kunde snappa upp och fördjupa mig i det som skulle kunna betyda framtida gemenskap mellan mig och lärarkandidaten. Den att vi har läst samma sak och att vi kan samtala om hur vi förstår olika eller lika.
Det handlar alltid om undervisningen. Den är mötesplatsen för samtalet. En lärarkandidat kan ställa frågor jag behöver och genom frågorna jag får kan jag komma åt min berättelse om hur jag tänker och varför jag gör det jag gör.
Jag lärde mig också att under lärarkandidatens utbildning kom frågorna att förändras och bli mer generella. Till en början var de mer specifika. Jag tror på samtal som böljar mellan det generella och specifika. Det skapar dynamik.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
