Jag måste fundera ytterligare på detta med att stötta den som är ny i arbetet, ny i lärandet och ny i de nya uppgifterna. Den som kan är med, följer och stöttar. Det jag såg i flickan på det kafé jag hade mitt kaffe på har fått mig att tänka:
Ett litet barn förstår världen utifrån hur de vuxna agerar i den. Barn och vuxna tittar ofta ihop, dels på ett objekt men också relationellt – på varandra. Allt för att förstå världen. Den vuxne visar världen, den unge ser världen genom den vuxna. Exempelvis då en främmande person kommer in i sällskapet där det mycket lilla barnet är tittar barnet på den trygge vuxne för att avgöra hur barnet ska förhålla sig till det nya eller den nya. Jag har studerat hur barn tittar på sina föräldrar och hur föräldrar tittar på sina barn då jag suttit på tunnelbanor och andra platser där jag kan studera i lugn och ro, bara observera med andra ord. Det är något med ögon-kontakten. Den som tittar och söker den behöver relationens svar och stöd för att förstå det som äger rum såväl i det yttre som i det inre. Så blir världen till. Genom interaktion.
Då en elev är i färd med att lära sig äger samma process rum. Stödet ska finnas där i ögonkontakten, i blicken mellan de två, den som kan och den som lär. OCh den lärande kan finna vägar genom hur den vuxne agerar och gensvarar. Oavsett vi vill det eller inte så äger detta rum oavbrutet och omedvetet. Om vi lärare blir medvetna om detta kan vi kanske se hur eleverna behöver oss – också för att skapa en relation i lärandet.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
