På fiket där jag handlar kaffet blir jag mött av en ung flicka. Hon tar ordern och skriver ned den på ett block. Hennes ansikte lyser av osäkerhet. Bakom henne står någon hon hela tiden kan vända sig till. Denna person går ibland fram mot disken. Den unga flickan tittar hela tiden på den person som ska hjälpa henne, söker hennes bekräftelse trots att hon självständigt kan ta emot order, göra kaffe och ta betalt. Jag tänker på den lärandes behov av att få göra, och att få gensvar. Flickan i cafeet söker bekräftelse och får den. Och allt handlar om att göra och värna resultatet. Kunderna tar egentligen ingen hänsyn. Kund är kund. Jag ser hur lärandet sker och äger rum mellan två bakom disken. Och jag blir lycklig över att få ta del av hur två personer gestaltar lärandet och hur det äger rum mitt i verkligheten. Jag får mitt kaffe! Då ler Vygotiskij!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Pingback: Ögonkontakt – att utveckla lärandet | Anne-Marie Körling