Jag sitter på ett hotell och ska äta frukost. Det är ett stort hotell med mycket personal. Kläderna skiljer ut yrkesrollerna och rangordningen. Det står en kvinna i ett hörn iklädd lite enklare kläder. Hon är ny. Allt signalerar att hon är nybörjare. Hon tittar på hur alla gör och när hon själv gör är hon mycket, mycket noggrann. Hon får små direktiv från alla som är runt henne, gör si och gör så. Det hela går mycket subtilt till, inte märker man hur de andra undervisar henne, men undervisningen sker kontinuerligt. Hon ställer sig i hörnet då hon är färdig. På minsta vink är hon beredd att följa någon uppgift som ges henne, förmaningar som hon får höra och vikten av att ständigt fylla på kaffegodset på bordet.
Jag följer henne med blicken. Hon är uppmärksam på allt. Inget kan hon sorterar bort. Allt är lika viktigt. Självklart kan hon handskas med alla de ting som finns på en restaurang, men här måste hon göra det enligt i viss ordning. Det är egentligen det sociala hon ska lära sig, hur att inte märkas, hur att göra saker och ting utan att få någon uppmärksamhet, bord ska dukas fina utan att de egentligen syns, visp är det fint igen och nya gäster kan slå sig ned. Hon ska lära sig att inte märkas.
Det är många koder i ett kodsystem. Någon i en helt annan stass har en annan uppgift. Den att synas och vara ansiktet utåt. Kvinnan jag har följt under min frukost står i hörnet igen. Jag kan inte annat än älska den lärande, just innan kunskapen sitter i kroppen och blir självklar. Jag ler då jag möter hennes blick. Hon är beredd … kommer genast fram och tar min kopp och mitt fat. Utan ett ord.
Jag följer lärandet! Jag tänker på alla som kommer nya ut till skolorna. Alla nya lärare som faktiskt ska få stöd och hjälp att komma in i ett mycket fantastiskt arbete och verkligen få uppleva yrkestillblivelse!
Tack! A-M