Ja, förlåt! Jag måste skriva det här. Vi planerar och planerar. Innan lektionerna har vi manual för lektionens innehåll. Jag vet att jag gjorde så en gång i tiden. Planerade minut för minut. Sen satt jag där med min planering och kände mig misslyckad. Den hade blivit förändrad på grund av att 29 elever påverkade den. Då jag förändrade min planering och ständigt började dokumentera i slutet av lektionen fann jag att elevernas lärande var rikt och stort och kommet ur deras egna munnar. Jag hade då underlag för att planera morgondagens undervisning. Den föddes ur elevernas lärande i nuet (om detta kan du läsa i Nu ler Vygotskij, 2012).
Jag lärde mig att planeringen handlade om något annat. Att jag som lärare skulle kunna hålla en slags riktning, en väg, men att den vägen skulle slingra sig över andra områden, andra ämnen och i gemenskap med eleverna. Ibland tänker jag att vi lärare lägger sådant krut på planeringen, in i minsta detalj att vi skriver ut oss ur vårt yrke. Vi kroknar under våra egna krav. När våra planeringar inte följs tror vi oss förlorade. Vi ser inte lärandet för all planering. Risken är också att vi blir besvikna och skuldbelägger eleverna för att det vi skulle ha gjort inte blev gjort.
Våra planeringar kan vara luftigare. Ge eleverna möjlighet att delta och påverka. Innehållet ska vara starkt och öppet. Eleverna har rätt att påverka och ska göra det. Skollagen ger dem rätten och Lgr 11 synliggör det på de läroplanens första sidor.
Ibland tänker jag att vi planerar som om vi inte var i dialog.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Du tar upp intressanta aspekter angående planering, även när det gäller den distinktion mellan plan och planering som du tidigare nämnt. En fundering jag har är hur man på bästa sätt tar till vara dialogen med eleverna (7-9 i detta fall) utan att för den sakens skull förkasta dialogen med ämneskollegerna angående det innehåll som man vill att alla eleverna, oberoende klasstillhörighet, ska kunna få ta del av. I och för sig behöver det ena inte exkludera det andra, det gäller väl bara att vara kreativ. 🙂 Man kan ju ha en plan för ett visst innehåll; vägen dit behöver inte vara utstakad och skriven i sten. Det låter kanske rimligt. Många digitala vektyg tycker jag kan underlätta dialogen med eleverna i fråga om planering, t.ex. Solvr, för att ge exempel på vad man kan göra och utreda fördelar/nackdelar samt rösta på förslag, och Corkboard.me, för att spåna tillsammans. Tack för inspiration och tankenötter.:-)
Jag tror att man ska ämnesdiskutera med sina lärarkollegor, övergripande och i relation till läroplan. Vi måste hela tiden för upp innehållet å att vi kan studera det, tänka om det och utveckla det. Jag tänker också att väl genomförda efterarbeten med eleverna ger dem möjlighet att förstå skolans uppdrag, de har ju då fått genomföra något och kan relatera till det. Utvärderingarna – vad jag lärt mig – ska vara kollektiva och skrivs i rummet på whiteboard, SPARAS, och ligger till grund för fortsatta arbeten, eller undersökande av elevernas verkliga lärande i klassrummet och hurvida läroplanen följs. Det är ett mycket roligt arbete, där läraren har horisonten för lärandet och eleverna upplever ATT de lärt sig här och nu.Tekniken möjliggör det här. A-M