Vi bristtalar för mycket inom vår profession: Vi hinner inte med, vi skulle ha hunnit, det blev inte som vi hade tänkt oss, vi borde ha gjort … och om vi inte hade Kalle som hoppade upp och ned i bänken så skulle vi minsann ha sluppit bli sura och arga.
Jag tror vi ska tänka på VAD vi har gjort, VAD vi faktiskt hann med och om det inte blev som vi hade tänkt oss det så är vi alldeles för noggranna i vår planering. Det finns ingen plats för elevernas möte med det vi hade av innehåll. Att det inte blev som vi hade tänkt oss kan betyda att det blev som eleverna och lärarna utvecklade det till.
Jag tror vi ska sätta oss in i det faktiska. Det vi faktiskt gör. Det vi faktiskt uträttar. För att göra det än mer synligt bör vi utvärdera lektionerna med eleverna. Då vet vi!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
”Hur vet du att du nått målen?” frågade jag på på en utvärderingsblankett. Eleverna svarade ”för att jag hänger med”, ”för att jag klarar proven” osv, utom en som skrev ”JAG KÄNNER DET PÅ MIG”. Det tyckte jag var så härlig läsning!
Jag tror många gånger att vi, pedagoger har en klar uppfattning om vad barnen lärt sig. Eller rättare sagt vad vi tror att de lärt sig och därmed inbjuds inte eleverna till sådana samtal och vi ser inte det värdefulla i den sortens samtal…
Vi talar oftast om det vi inte… jag tycker vi gör så mycket så vi kanske kan tala om vad vi faktiskt gör. Så tänker jag.