För många år sedan bad jag min rektor vara med mig på min undervisning och därefter förlägga vårt utvecklingssamtal – rektor och lärare – i mitt klassrum. Rektorn antog den utmaningen. Jag hade då möjligheten att på plats beskriva lärandet som ägde rum i mitt klassrum, eleverna blev synliga och fokuset kunde vara hur jag som lärare utvecklade lärandet i detta rum. Jag har aldrig haft ett så gott samtal som den gången.
Jag nämnde detta för en rektor. Rektorn tittade på mig med glädje:
– Så enkelt! Det ska jag göra!
Och nu hörde jag hur rektorn tagit kliv in i klassrummet för att ha utvecklingssamtal. Det är faktiskt en stor och viktig förändring. Jag tänkte HURRA i mitt pedagogiska hjärta.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Det låter som en ”enkel” och genialisk lösning. Det låter viktigt att inte bara förlägga utvecklingssamtalet i klassrummet, utan också att rektorn är med, kanske till och med deltar, i undervisningen. Lärarens i frågas undervisning. Det låter bra att få spela på hemmaplan dvs i ”sitt” klassrum.
Tydligt exempel på pedagogiskt ledarskap. Kul att initiativet kom från dig som lärare än tvärt om.
Det är ju egentligen självklart att arbetsledaren ska se arbetstagaren i sitt rätta sammanhang!
När jag jobbade med hemlösa i England var chefen inte ständigt närvarande, men brukade ett par gånger om året helt enkelt ta några halvdagar och jobba tillsammans med oss – och sedan var det ju betydligt lättare att kunna prata om kvalitet i arbetet, personliga mål och lön.
Och när jag jobbade som engelsklärare en sommar, bara i tre veckor, blev jag ändå granskad. Det var den engelska skolinspektionens krav! Jag fick lämna in min lektionsplanering, minut för minut, och min rektor klev in när hon tyckte det passade i planeringen, satte sig längst bak i klassrummet och iaktog min undervisning i 25 minuter. Och förde protokoll! (Som tur var så stämde tidsangivelserna ganska bra!)
Sedan hade vi ett 45 minuter långt samtal – Jag som var alldeles färsk fick HUR mycket bra tips och råd som helst och gick därifrån hur peppad som helst. Jag har fortfarande kvar protokollet.
Jag bjuder ofta in min rektor, och ibland kommer hon faktiskt förbi. Himla bra för eleverna att få se vem hon är och himla bra för henne att få lite positivt. Annars är ju den enda kontakten hon har med eleverna trista EVK, klagomål och uppläxningar.
Men det är förvånansvärt många kollegor som helst skulle slippa att se sin rektor i sitt klassrum – fast de alltid klagar på att rektorn aldrig är i verksamheten. Jag antar att det handlar om dåligt självförtroende.