Jag skrev om den utbrända rektorn nyss. Jag skrev att vi skulle rädda varandra. Ja, i princip så. Men jag inser att vi inte alls behöver räddas. Vi behöver få egen tid. Alldeles egen tid. Skolans tid. För det som pågår i skolan. För det som sker där. För det vi vill samtala om. För oss! Så att vi i pedagogisk takt kan vända och vrida på dilemman och utveckling. Så att den blir vår egen. Det inre arbetets frid!
