Läraryrkets särdrag

I DN läser jag att läraryrket borde polera fram det som är särdragen. Jag läser också att Jan Björklund säger att reformera skolan är som att vända en oljetanker. Jag håller inte med.

Läraryrkets särdrag?

  • Lärare är ledare. Vi talar inte så ofta om ledarskapet och ledaregenskaperna som behövs för yrket.
  • Läraryrket är kreativt. Hjärnan måste gå på helvarv hela tiden. Nya situationer skapas ständigt och nya infallsvinklar erbjuds.
  • Läraryrket möter varje dag de växande och har en stor kunskap om hur unga människor tänker och hur de verkar, vad de har för intressen och hur de lär sig.
  • Läraryrket möjliggör för demokrati och demokratins möjliga bevarande och utvecklande. Att lära sig läsa, skriva och räkna hör det färdigheter som varje människa måste få och erövra för att delta i samhället.
  • Läraryrket handlar om att bygga upp organisationer för lärande.
  • Läraryrket innebär problemlösning, kreativitet och utmaningar

Jag tror att vi måste och bör polera fram såväl läraryrkets kvaliteter som skolans inre kvaliteter för att belysa vad skola och lärande är. Elevernas röster måste alltid beaktas och som lärare är man språkrör för eleverna, den kommande generationen i det framtida arbetslivet.

Den inre kärnan av skolan, arbetet i klassrummet tillsammans med elever och innehåll, bör poleras fram. Jag tror fartyget skola, för att återknyta till den metafor som Jan Björklund gav, men jag tror inte på stormen på det hav som fartyget färdas över. Vi måste och kan utveckla skolan. Båten som rämnar har ett innehåll. Lärare, rektorer och elever finns där. De kan också styra båten över svårigheterna. Om man vill tro dem om det. Och det vill jag.

Det här inlägget postades i Läraryrket och lärarrollen. Bokmärk permalänken.

5 svar på Läraryrkets särdrag

  1. Magda skriver:

    Tack för dina ord, A-M! De lyfter och inspirerar mig.

  2. Stefan Svedberg skriver:

    Kära Anne-Marie!

    Betoningen av lärarens roll i undervisningen är fortlöpande en bekräftelse på hur fast vi sitter i våra yrkesroller när det gäller att styra och ställa. Att undervisning och lärande måste utgå och dirigeras utifrån pedagogens maktposition ifrågasätts sällan när skolans innehåll och mål granskas. Det har alltid varit en självklarhet att ansvaret för lärande och måluppfyllelse utgår från den som skall leda arbetet framåt mot ett på förhand utstakat mål. Om detta kan anses vara en demokratisk metod förenlig med våra samhälls- och vuxenideal i allmänhet diskuteras mer sällan. Och detta trots att stora samhällsförändringar ständigt äger rum. Skolan är till sitt innehåll i stort sett detsamma sedan folkskolans start på 1850-talet.

    Det är därför föga förvånande att kritiken mot skolan ofta drabbar lärarna och mindre sällan metodiken, pedagogiken eller det faktum att att vi har en konstruerad ämnesindelning som inte existerar någon annan stans i samhället. För utan ett väl fungerande ämnesschema skulle förmodligen kaos råda i våra skolor. Det framstår därför som något av en nödvändighet att läraren likt en dirigent leder ut- och inlärningsarbetet mot de strikt uppsatta målen.

    Visserligen har denna möjlighet dykt upp gång efter annan att lärarrollen skulle kunna få karaktären av handledare och coach. Men det verkar inte som om någon riktigt tagit detta förslag på allvar. För vem skulle då hålla i taktpinnen och dirigera eleverna mot de högt uppsatta målen kan man undra. Ett nytänkande på detta område låter sig inte göra så länge som en väletablerad pedagogik under ledning av en väl inkörd pedagog härskar.

    Möjligheten att låta eleverna själva ta ansvar för sitt lärande och sin utbildning har mycket svårt att slå rot i en sedan länge förlegad skolvärld som har svårt att anpassa sig till den stora världen utanför skolan. Att utgå från elevernas egen undran över frågor som rör den stora världen och låta dessa själva bestämma över hur de tillsammans skulle kunna komma fram till sina svar rimmar illa med den sedan hävd väletablerade uppfattningen att någon måste ansvara för att rätt information når rätt adressat och att denna information kan upprepas korrekt vid rätt tillfälle av så många som möjligt. Om denna information kan anses vara korrekt och relevant behöver därför aldrig ifrågasättas eftersom den ansvarige framstår som en auktoritet på området ifråga. Vem avgör då under dessa speciella förutsättningar hur mycket av informationen som förädlats till kunskap. Vem bryr sig då om hur mycket av det som förvandlats till kunskap man egentligen kan lita på? Ja, vem kan egentligen lita på vem?

    Om och när något går snett i undervisning och utbildning borde hela skolan läggas under luppen och skärskådas. Detta är självfallet en stor och ansvarsfull uppgift som ännu ingen lyckats ta itu med. Därför är det naturligt om det råkar bli det mest iögonfallande som råkar bli föremål för vår granskning: läraren som förmedlare av information. läraren som upprätthållare av god ordning och disciplin, läraren som måluppfyllare och läraren som utvärderare av elevernas individuella prestationer. Men så länge vi låser fast oss i denna uppfattning om hur en idealbild av en lärare skall utformas och utvärderas så har omöjliggjort en vidareutveckling av undervisning och lärande i våra skolor. Det är dags att lyfta blicken och våga sen en möjlig förändring av lärarrollen och därmed en utveckling av pedagogiken inom överskådlig tid. Frågan är bara när och vem som vågar ta det första steget eller hur?

  3. Stefan Svedberg skriver:

    Ett stort tack för ditt avslöjande inlägg Bertil!
    Beklagar mina formuleringar som förlett dig till uppfattningen att jag skulle ha valt ”anarkistiska och farliga vägar” när det gäller att komma till rätta med skolans problem.

    Sett i sitt sammanhang innebär mitt ifrågasättande av lärarrollen ingen total degradering av lärarens betydelse, vilket dessvärre tycks vara Bertils enda uppfattning av mitt inlägg. Det är just detta som är problemet, att ett ansvarsfullt lärande aldrig kan komma till stånd så länge som eleverna inte får pröva på att ”stå vid ratten i skolfartyget eller ens sköta sextanten” förrän de uppnått vuxen ålder. Inskolning i ett kollaborativt, demokratiskt och lärande arbetssätt kräver tid och måste självfallet påbörjas tidigt, om det skall hinna mogna och resultera i ett jämlikt och demokratiskt samhälle där alla räknas och inte bara den studiebegåvade eliten. Att krampaktigt hålla fast vid ett gammalt förlegat system där lagets ”kapten” i ensamt majestät till punkt och pricka ansvarar för allt vad utvecklingsarbete i skolan heter motsvarar sannerligen inte det krav på utveckling i övrigt som man har rätt att ställa i vårt moderna kunskapssamhälle. Detta Bertil Törestad har faktiskt inget med synen på anarki att göra lika litet som den kan rubriceras som naiv. Det får helt och hållet stå för din räkning! Behovet av att utveckla lärarrollen är inget annat än en realpolitisk nödvändighet, som ligger i tiden. Ska det verkligen vara så svårt att inse?

  4. Anne-Marie Körling skriver:

    Jag tackar för diskussionen här och föreslår att den fortsätter hos Bertil Törestads blogg. I all vänlighet, A-M

  5. Stefan Svedberg skriver:

    Vem är det som missförstår vad Bertil?
    Elever vill och kan ta ansvar. Därför bör detta ske så tidigt som möjligt. Detta självklara innebär rent konkret att elever planerar, diskuterar, genomför och redovisar sitt lärande från allra första början av sin skoltid. COACHANDE LEDARSKAP SKAPAR SJÄLVGÅENDE ELEVER SOM TAR ANSVAR OCH UTVECKLAS. Detta innebär dock INTE att läraren förlorar sitt ansvar och inflytande som pedagog. Det handlar om att lärarrollen förändras – inte förloras! Anser du alltjämt att förslaget framstår som anarkistiskt och naivt? Så vem är det egentligen som missuppfattat vem Bertil?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.