Fotografering – ett annat sätt att se på saker och ting

Körling fotograferar i vattenpölar 2009

Mina ensamma promenader betyder att jag får lov och tillåtelse att vända

och vrida på det jag vill titta närmare på. Ingen manar mig att gå på.

Jag får den tid jag behöver, jag får slinka in på de gator som är trista och tråkiga,

gå in i affärer jag inte är köpsugen i, prata med honom, henne, hunden eller

tågchauffören, biljettklipperskan, hårfrisören, mattanten, bagaren…

och nu idag… jag får stå och titta ned i en vattenpöl.

Hur länge som helst.

Då tänker jag:

Jag är lärande.

Det är vad jag är och upplever mig som.

Jag har ett intresse.

Det gör mig till hungrig efter att lära mig.

När ser jag detta hos mina elever?

När upplever mina elever det jag upplever?

Vilka komponenter får de av tid, tilltro, uppmuntran?

Anne-Marie

Det här inlägget postades i Autodidakten, Fotograferingen och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.