Mina ensamma promenader betyder att jag får lov och tillåtelse att vända
och vrida på det jag vill titta närmare på. Ingen manar mig att gå på.
Jag får den tid jag behöver, jag får slinka in på de gator som är trista och tråkiga,
gå in i affärer jag inte är köpsugen i, prata med honom, henne, hunden eller
tågchauffören, biljettklipperskan, hårfrisören, mattanten, bagaren…
och nu idag… jag får stå och titta ned i en vattenpöl.
Hur länge som helst.
Då tänker jag:
Jag är lärande.
Det är vad jag är och upplever mig som.
Jag har ett intresse.
Det gör mig till hungrig efter att lära mig.
När ser jag detta hos mina elever?
När upplever mina elever det jag upplever?
Vilka komponenter får de av tid, tilltro, uppmuntran?
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
