Att brinna för ämnet och att brinna för ämnets vägar

Jag minns en lärare. En av den äldre sorten. Inte den som brydde sig så mycket om min bakgrund eller mina förkunskaper utan den sorten som brydde sig om sitt ämne och hur detta ämne skulle haka sig fast i mig på något sätt. Jag minns den där läraren som inte såg mina misslyckanden som misslyckanden utan mer som vägar jag måste gå på och lära genom. Jag minns min lärare som delade glädjen med mig då jag förstod. Som delade glädjen över mitt lärande. Jag minns den läraren.

Jag tror också på den läraren som anammar uppdraget att vara här och nu men hålla en slags horisont i sig själv och i sitt ämne. Jag tror på lärarens nyfikna närvaro och ämnets innehåll. Man skulle kunna säga att läraren brinner för sitt ämne. Jag tror inte att det bara är det. Jag tror läraren brinner för ämnets vägar och avvägar.

Det här inlägget postades i Läraryrket och lärarrollen. Bokmärk permalänken.

1 svar på Att brinna för ämnet och att brinna för ämnets vägar

  1. Tänkvärt, Anne-Marie. Men jag tror man kan brinna både för ämnet och vägarna. Och för eleverna. Glöd värmer länge.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.