Jag vinkar med
mitt modershjärta från stentrappen.
Alla dessa barn som flyger ut.
Alla dessa känslor som stannar kvar.
Och ansiktet jag tittar in i lever sitt egna liv.
Jag ler och säger det man ska.
I mitt inre säger jag
FAR VÄL!
Inte farväl!
Jag har letat efter den här fantastiska dikten som jag läste då i april. Den fastnade liksom hos mig och jag vill så gärna läsa den för mina underbara sexor som lämnar skolan idag. Tack för dina ord!