Då jag var skolbarn, elev, fanns det inte så mycket inflytande från föräldrar. Jag minns egentligen inget samröre mellan mitt hem och min skola. Jag minns inte någon dialog mellan min mamma och skolan. Skolan var något för sig själv. Någon gång om året fick föräldrarna komma till skolan. Det kallades åhörardag. Föräldrarna fick delta sittande längst bak i klassrummet och vara tysta och stilla och lyssna till elever och lärare. Det var mest läraren som talade. Eleverna var ovanligt tysta den där dagen.
Jag minns att jag tänkte att min mamma fick se hur jag hade det. Det var liksom allt. Jag var oerhört stolt över att min mamma satt där och deltog. Jag var stolt över min fröken som lät mig svara ibland och att hela klassen sjöng sånger och räknade matematik som ingen förstod.
Inte talade min mamma illa om skolan, eller sådde några funderingar där jag kunde ana att min mamma inte var nöjd. Det fanns inget sådant. Min mamma litade nog på att skolan gjorde det skolan skulle göra. Och så var det nog.
Det fanns en åtskillnad mellan hem och skola. Skolan var något eget. Hemmet var något eget. Det fördes aldrig diskussioner om skolan gjorde sitt eller inte. Jag har inget minne av att vi under middagarna diskuterade min lärare eller skolans innehåll. Jag tror det var bra för mig. Jag vet att jag skulle färgas av min mammas eventuella kritik mot skolan. Jag vet att jag skulle grubbla på om jag kunde tycka om min fröken trots att min mamma inte gjorde det. Jag vet att jag skulle tvingas vända ryggen till något som min familj talade illa om därhemma. Jag tror verkligen att det var bra för mig att några sådana diskussioner inte fördes alls. Min mamma var intresserad av det innehåll jag hade i läxor och det resultat jag hade på prov. Hon förhörde mig om jag ville. I övrigt litade hon på att skolan gjorde vad den skulle för mig. Jag minns inget annat.
Så var det också då jag for illa i skolan. Då ville jag inte att min mamma skulle veta något. Inte för att skydda henne, utan för att skydda mitt hem mot den smitta som skolan då innebar. Jag ville ha mitt hem fritt från frågor om utanförskap, mobbing och elaka lärares påhopp. Jag ville inte ha skolans konflikt i mitt hem. Jag ville inte att frågorna skulle flytta hem till mig och flytta sig in mellan min mamma och mig. Jag ville inte ha en hel värld att handskas med. Jag ville ha olika världar att leva i. Hemma var min värld och där var jag befriad då skolan var svår. I åtskillnaden kunde jag få det.
Det är givetvis en balansgång hur kontakten mellan hem och skola ser ut. Idag har föräldrar oerhört stor makt i skolan. Jag vet att många lärare känner sig pressade av föräldrar och känner sig osäkra och rädda för föräldrar, jag vet att föräldrar trots allt de kan göra känner sig maktlösa inför lärare och skola. Jag tror det kan handla om att gränsdragningen mellan hem och skola är för otydlig.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Jag har vaga minnen av att det viktigaste var att man hade städat i bänken. Frågan är vem det var som fick skämmas? Mamma, fröken eller jag….
Ja, jag minns städandet. Jag minns min bänk. Jag minns att jag var stolt. Blandade känslor det här. Tack Mats. A-M
Det du skriver är så rätt och visst minns man hur ens mor kom till skolan på åhörardagen. Men aldrig såg man sin far där. Mor var hemma och skötte om barnen, hemmet och såg till att maten var klar när far kom hem från arbetet. Det var även hon som förhörde en på läxorna. I skolan fick man nya böcker, sudd gummi, pennor och papper vid varje nytt skolår. Precis som du säger, så var hemmet och skolan var sin värld.
Ja, min pappa dog då jag gick i första klass. Därför kan jag bara skriva om min mammas närvaro. Min pappas närvaro var total, varje dag sände han in ett brev om sin frånvaro.