Min pappas närvaro var total. Varje dag sände han in ett brev till mig. Ett brev om sin frånvaro. En frånvaro jag aldrig någonsin förstod.
Jag förlorade min pappa då jag gick i första klass. Och jag minns skolan som en trygg plats då detta hände. Allt pågick som vanligt. Läraren var där med sin matematik och sina bokstäver, sin flanotavla och sin högläsarröst. Jag ljudade till S….O…..L så ofta jag kunde. Jag lärde mig övergeneralisera avstånd mellan orden. Jag lärde mig att vara klasskamrat. Jag ville vara i skolan. Den var vardaglig och på något sätt jämställd. Som ett slags löfte om en ständig evighet. Skolan är och kommer bestå och ingenting förändras i den. På rasterna hoppade jag hopprep och glömde bort att något för alltid var förändrat. Jag lärde mig hoppa twist också och tjatade om att få köpa resårband så jag kunde ha ett eget twistband.
Hemma var jag ett barn utan en pappa. Och den frågan skickades in i mitt liv om och om igen. Då jag skulle sova kom brevet och krånglade till nattsömnen. Jag satt i fönstret och tittade ut mot natthimlen och undrade om det ändå vara så att pappa fanns men inte där jag var. Skolan var aldrig något problem då jag gick där. Minns det inte så. Jag minns att skolan stod för något kontinuerligt, ständigt pågående, något igenkännbart. Jag minns att jag tyckte det var väldigt bra att man fick mat på skolan.
Skolan har en egen betydelse för barn. Jag tycker att vi ständigt ska leva upp till vårt innehåll och vår riktning. Vi är där barn är. Och där ska vi verka! Vi har ingen aning om hur gott vi kan göra. Därför ska vi alltid vara där barnen är. På deras sida om livet!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Mina flickor förlorade sin pappa för snart fyra veckor sedan, just vid påsklovets start. En av dem kunde knappt vänta till skolan började om, går upp tidigt varje morgon och cyklar iväg till närmaste kompisen i god tid för att följas åt till skolan. Den andra vill inte stiga upp alls, inte äta frukost, inte klä på sig och inte gå till skolan. Jag ser till att hon kommer dit ändå. Jag tror att det är som du säger, i skolan är det som vanligt och därför är det bra att vara där.
Men det är en situation som knappt går att uthärda. Jag tar till mej varje människas berättelse om att ha upplevt detta och ändå lyckas leva ett bra liv.
Kära Ingela, en öm hand på era kinder. Som du beskriver är det individuellt och sorgens uttryck olika. Vi kan aldrig veta hur vi sörjer. Skolan kan stötta och inkludera sorgen som finns tänker jag. Du får gärna återkomma. Om och om igen när du behöver. A-M
Jag blev mycket berörd av den här texten, Anne-Marie.
Tack Helena! A-M