Det finns en liten dikt som lyder ungefär:
Vad fattas i min kärlek till mitt barn
– Lite svalka, lite svalka.
Denna dikt har hjälpt mig åtskilliga gånger. Då man förlorar sig i för stora känslor och för stort engagemang. Man är för på, för mycket, för intensiv och man slutar lyssna. Jag tror ibland att skoldebatten är så här blind i sitt engagemang. Skolfrågorna lever sitt egna besvikna liv, bristsynen lägger locket på det mesta och diskussionerna förs ovanför våra huvuden. Ibland undrar jag på vilken nivå den förs och vad som menas där den förs.
Ibland funderar jag på det omvända. Att skolan sakligt beskriver sig inifrån. Inte svara på hettan utan besinna sig och fundera pedagogiskt på vad saker och ting innebär. Att vara en verksamhet som belyses utifrån brist är tröttsamt. Det finns inget lyft i ett sådant perspektiv. Och när svaren kommer ska de vara byggda på det sakliga, det faktiska. Helst på elevnivå – Vad har du lärt dig idag?
Tyvärr har det frågeperspektivet kommit bort. Det elevnära. Där svaren inte alls passar alla mål utan passerar dem med råge. Skolan är en kreativ plats och en plats för takhöjd och verklig grogrund. Om vi kan skapa en annan skolsyn så kanske vi inte kroknar i skolmiljön. Om vi vågar professionen och närheten till eleverna. Om vi är nära vår verksamhet. Om vi sätter pedagogik före rädslan att inte vara alla till lags, alltid göra rätt och bli måltavlor för det som inte fungerar och trampa vatten med känsla av att jag kan inte, jag förmår inte, jag räcker inte …
Jag tror på dagliga uppsamlingar – vad har vi lärt oss – hur är vi lärande här och så de pedagogiska frågorna som kan riktas in mot våra styrkor. Inte mot det vi inte gjorde och det vi borde gjort. Inte bristens ljus utan ljuset på vad vi lärt oss, hur vi gjorde det och elevernas röster om detta.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
