Ögat letar efter mening. Vi är meningssökande. De skrivna orden läser vi om vi kan läsa. Ögat söker dem. På toaletten läser vi fabrikens namn på elementen. Vi läser det lilla ordet som kommer med vattenlåsen, vi läser och vi läser. På flygplanets stilla vita väggar blev jag mycket överraskad över texten i taket. Jag satt sedan och grubblade på innebörden. Jag var 2 800 meter över jordskorpan då jag såg meningen. Då jag tänkte på spannet av tid mellan ordets uppkomst och min läsning insåg jag att bevarandet av meningen är en större sak än att jag kan lyftas upp i en flygplanskropp. Orden är tusentals år gamla. Jag skulle gärna göra lektion av det här – hur människorna lyckats spara innehåll? Genom vad? Hur? Varför just denna mening? Hur kan det vara möjligt att vi fortfarande kan läsa texter skrivna för så länge sedan? Jag skulle vilja låta eleverna fundera och tänka.
Jag funderar också över varför just den här meningen ska finnas i en kropp som lyfter? Jag funderar över textval utan att värdera. Jag tänker – vem valde den här meningen? Mellan vilka andra meningar valde man? Sedan söker jag med mina textläsarögon över flygplanskroppen – finns det andra meningar någon annanstans? Har de satt in en mening om livet på toaletten? Men nej. Jag har bara denna mening att ta del av. Och då läser jag den mummelhögt för mig själv. Resten av resan funderar jag på vad som menas och vad jag gör där jag är. Livet? Då och nu? Är vi ständigt samma frågeställare?