Jag läser era inlägg som … bina surrar kring blommorna och plötsligt dyker ned mitt i alltihop och upptäcker verkligheten skola och får ta del av den.
Jag läser era inlägg som … de är resmålet och jag sitter på en grå tunnelbana och regnet öser ned och jag längtar bort från vardagen in i skolverkligheten.
Jag läser era inlägg som … om texterna vore vatten för en mycket törstig. Och alla droppar av skoltankar som gör att idéerna och tankarna om skola kan delas.
Jag läser era inlägg som … om de är krokusens blad som spräcker igenom snön och slår ut – och det i färg – för skolan har ett helt spektra att visa upp och tillåtas att berätta om.
Jag läser era inlägg som … om ni vore maten för den hungrige som äntligen får äta sig mätt. Och jag tänker alltid att vi har skolmat i Sverige. Som enda land i världen. Varför slår vi oss inte för skolbrösten och berättar textrikligt om maten?
Jag läser era inlägg som … ett barn som just lärt sig läsa och som förstår hur spännande det är att ta reda på saker och ting. Och så är det med texter som är skolnära. De berör oss som är i skolan. Vi talar elevnära, vi ska tala lärarnära, skolnära, klassrumsnära, undervisningsnära!
Jag läser era inlägg … och jag hoppas att mina läsarögon utsänder den värme jag känner. För det är vad jag vill ge!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
