Skyddet i den klädda professionen

Vi är människor. Vi är det. Vi har våra sorger, våra problem, våra privatliv, våra skilsmässor, våra anhöriga och kanske något som gnager i vardagen och biter sig fast. Det är märkligt hur yrkesrollen ibland kan befria från allt detta, om vi tillåter oss att vara i vår profession. Hur dagarna med eleverna kan ge en stunds vila. Eleverna är där och kräver sitt här och nu. Om jag har min yrkesroll klar för mig kan jag fungera utan att jag sipprar ut med mitt privata.

Hur tänker ni kring det?