I skolan knyter vi an till varandra. Det gör vi på de sätt vi vet och kan. Det är ofta omedvetna inre processer. Elever knyter an till sina lärare. Också de som högljutt säger nej till oss, också de som ser likgiltiga ut, också de som kramar om oss och gråter.
Inför avsked aktiveras känslor av avsked. De ser olika ut beroende på erfarenheter, medvetna som omedvetna. Det är också något vi ska tala om mellan oss lärare. Hur man knyter an till sina elever, hur man förbereder dem på avskedet, hur man gör själva avskedet, hur man håller sina känslor, hur man möjliggör för eleverna att ha sina.
Hur man förstår den elev som cirkulerar i klassrummet, har glömt något, kommer tillbaka in… 
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Det svåraste men också det härligaste med att vara lärare, alla dessa avsked. Många tårar ja visst men också många som är klara och vill vidare, som länge hr längtat bort och ut. Tänk så många som jag fortfarande bär kvar, alla är det människor som slet och kämpade. Med skolan, med sig själva, med sin omgivning. Jobbiga, tuffa och helt underbara juveler. Just dom som gärna kommer tillbaka och hälsar på i många år efter nian. Lika roligt varje gång!
Ynnest, det är en stor ynnest att få möjligheten att knyta an till unga. Det är också ett ansvar att förvalta eftersom banden både kan bli starka och sköra. Skratt och gråt, glädje och sorg men framför allt en rikedom.
Mitt vackraste minne är när en älskad lärare skulle sluta på vår pyttelilla skola. Vi samlade de två klasserna. Läraren satte sig vi pianot och vi sjöng igenom alla sånger som hon hade lärt oss och vi grät. Jo, det går att gråta och sjunga samtidigt. När sångerna tog slut var vi nog beredda på separationen. Tårarna försvann och livet fortsatte… men jag gråter varje gång jag berättar det här minnet.
/Katarina