Det största problemet med nya redskap är att det finns en rädsla, och den ska vädras och motverkas, att läraren ersätts. Det jag har funnit är att lärare inte vågar ta klivet in i själva lärandet. Det är alldeles för enkelt att lämna eleverna med tyst läsning, tyst matematik, tyst … Läraren behöver och ska kliva rakt in i det som sker, tala, fråga, leda, undra och väcka frågor om samband, motsägelser, likheter och bidra till att det som sker med det som är redskap och innehåll kan utveckla tänkande. De nya redskapen är sociala vilket kräver en annan pedagogik. Den att läraren utvecklar sin lyhördhet, ställer frågor som lyfter elevernas medvetenhet om strategier och hur de förstår samt vilka egna tankar de skapar, dvs, hur de får fatt i den egna kreativiteten.
Är det något vi lärare ska skapa så är det textgemenskap i klassrummen! Hur förstår vi? Det borde vara en daglig fråga oavsett innehåll.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
