Liknelsernas ogräs

Maskros! Detta ogräs. En gång talade man om maskrosbarn. De var de som klarade asfalt, hårda ord och alltings djävulskap och ändå blomma. Jag tänker på barnen då jag ser på maskrosen.

Det här inlägget postades i Läraryrket och lärarrollen. Bokmärk permalänken.

Ett svar på Liknelsernas ogräs

  1. Lotta skriver:

    åh maskrosbarn, de som klarar allt och ändå strålar… en sådan är jag, men en förälder, en maskrosförälder. Jag får slåss för mina barn, mot kommuner, LSS, habilitering och skolor. Jag möter så mycket dumhet och så mycket okompetens och ignorans och ändå kan jag inte ge upp. jag tror inte att jag strålar direkt men jag slåss… kanske strålar jag när allt är över en dag, den som lever får se. Fint foto…

Kommentarer är stängda.