Idag tog jag farväl av mitt klassrum. Efter några års mycket hårt, roligt och mödosamt arbete packade jag ihop allt som var mitt, allt som var barnens, allt som var skolans. Jag tänkte att då blir väl klassrummet tomt, men det blev det inte. Så mycket fanns kvar där inne! Jag satte mig längst bak i rummet och tittade och lyssnade. Jag såg alla barn när de satt med huvudena tätt, tätt intill varandra och studerade ståndare och pistiller. Jag såg när de kastade huvudet bakåt i ett gapskratt över det vi läste i Tsatsiki. Jag såg tårar från någon som inte fick vara med. Och från någon som kunde mer än hon trodde. Från föräldrar på avslutningen.
Jag blundade och hörde småprat, bikupor av barn som resonerar. Jag hörde min egen röst läsa högt. Jag hörde musik och filmers berättande.
Och jag log. Innan jag lämnade klassrummet vände jag mig om och tackade rummet för allt jag fått vara med om där inne under några år och jag bad rummet ta väl hand om de som kommer efter. För som tur är fylls det där underbara, livgivande, fantasieggande rummet av nya barn och nya lärare när sommarlovet är slut. Som ett skolans eget kretslopp. Klassrummen!
Detta fick jag i mitt mail. Jag har läst det flera gånger. Detta ska vi sprida, berätta om. Den där lärarviljan, lärarglädjen, lärarlusten.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
