Havsband och horisont

Jag kan livligt leva mig in i hur jorden inte alls kan ha uppfattats som rund utan just platt. Horisontens skarpa linje talar inte om någon fortsättning. Jag kan också leva mig in i den längtan att undersöka just denna kant. Hur man en gång byggde båtar för att undersöka hur världen såg ut. Att lämna strandkanten för horisonten. Och att segla mot något okänt, något bortom, något för ögat osynligt men i fantasin levande.

Horisonten är skarp där borta. Havsbandet knyter mig till sig. Jag kan sitta i timmar och blicka ut över havet. Tankarna leker som vågorna. Tänker på dikten om att se havet. Så krasst är det också.

Havet av Göran Palm

Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

This entry was posted in Läraryrket och lärarrollen, Skriver om ditt och datt. Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.