– Min skolgång?
– Ja! Berätta!
Jag frågar de flesta jag möter om deras skolgång. Först kommer förvåningen så kommer berättelserna. Oavsett om den berättande söker orden i sitt inre register, letar liknelser för att förklara och även då språket inte är lätt att tala så syns ansiktets ackompanjemang i rynkorna i pannan och leendet i ögonen.
– Lite engelska skolan, berättade en person.
– English two years. Italian five years. Everyone here talks italian. Problem English.
– Did you like your school, frågade jag.
– Ofcourse. I can´t sit here doing this without school.
Jag tänker att ordet skola är ett kontaktord. Jag tänker också att jag är lärare. Jag lyssnar noggrant till den jag talar med, lyssnar in sökande efter ord, låter den som berättar få berätta, låter det ta tid. När språket inte bär låter jag den som berättar få stöd i mina ögon. Den kontakten är viktig. Om jag tittar hållande vågar den som berättar fortsätta. Om jag visar mitt ointresse, min likgiltighet, min bristsyn kommer den jag talar med att rycka på axlarna och inte gå in i dialog.
Det gör mig innerligt lycklig då jag ser hur hoppet tänds inom oss båda då vi märker att vi förstår varandra och vill göra det.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
