Klassklyftorna i skolan! Hur är det möjligt?

Det är skrämmande att skolorna blir sina upptagningsområden, inte sitt innehåll. Det är sorgligt att svaren om hur skolan ser på människan hämtas utanför skolan, och inte inifrån skolan. Det är sorgligt att ansvaret om vad, varför och hur läggs på något utanför och inte utvecklas inifrån. Jag är rädd för klasskillnaderna och de ökade klyftorna i skolan. Jag är rädd för att vi inte tar dessa problem på yttersta allvar utan säger att vi inte kan bli bättre för att de som är i skolan inte har förutsättningarna.

Skolan har en gång i tiden betytt att eleverna har fått göra klassresor, där elevers skolgång skapat dörröppnare till litteratur, tidningar, gymnasieutbildningar och högskola. Det ska vi kunna skapa idag också. Vi får inte avsäga oss ansvaret om de elever som är i skolan. Vi kan inte skapa förklaringsmodeller utifrån. Vi kan utmana oss genom att vara med eleverna i deras kunskapsutveckling och utmana, tro på och visa ansvar.

Jag minns en lärare på Nya Zeeland. Hon hade en elev som kom från ett hem där allt var svårt. Det fanns inga föräldrar som stöttade skolarbetet.  Det fanns inga föräldrar som var intresserade. Det är inte sant att det är så. Föräldrar hoppas och tror ofta det bästa för sina barn men skolan kan ha skrämt iväg dem.

Föräldrarna var rädda för skolan då skolan aldrig såg dem som föräldrar som brydde sig, utan såg dem som föräldrar med brister. Då stänger man dörren till föräldrarna. Då sitter skolan på höga hästar och kliver aldrig ned och ser något annat än brist och tar till uppgift att fostra såväl föräldrar som elever. Läxorna som sänds hem blir ett slags kvitto på att hemmet inte fungerar. Om eleven inte gör dem så eller kan göra dem så slår det så mycket värre än om skolan skapar förutsättningarna inne i skolan.

Nåväl, den här pojken fick en skolgång som fick mig att tänka om. Jag kom från ett skolsverige där man tänkte i omsorgstermer. Det är vackert tänker jag. Men omsorg om vad, och varför?

Omsorgen om varje barns lärande är den omsorg skolan kan visa. Det betyder att skolan söker skapa och stötta lärandet när eleven är i skolan, och nogsamt och nära följertelevens lärande och berättar om den. Den lärare jag mötte på Nya Zeeland ställde krav och hade förväntningar på den elev, ja, alla elever, med det innehåll skolan kunde skapa skillnad med. Läraren sa:

– Jag kan inte ta hänsyn till omständigheterna runt denna elev, jag vet inte vad jag hjälper till med då, jag kan bara visa omsorg om det som sker här och nu och då handlar det bara om eleven här och nu och det lärande som vi tillsammans kan utveckla. Vilken möjlighet har eleven annars? Om jag inte visar omsorg om elevens lärande utveckling? Hur förstår jag mitt arbete då?

Jag vet att jag kom att tänka mycket på det här. Jag vill också verka för krafterna inifrån skolan. Jag har därför tänkt att jag, eleven och stoffet, redskapen och allt det som är i skolan kan betyda utveckling. Det handlar om att jag vänder mitt fokus inåt. Och ser vad jag kan skapa för skillnad för eleven och hur jag bemöter och bejakar elevens lärande.

– Ja, sa läraren på Nya Zeeland, den elev som är här ska lära sig läsa, skriva, räkna. Det gäller alla. Så ser jag på skolans innehåll.

PS. Idag köper jag boken Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan av Emma Leijnse. Läs artikeln i DN 21 augusti 2012.

Det här inlägget postades i Barns rättigheter. Bokmärk permalänken.

3 svar på Klassklyftorna i skolan! Hur är det möjligt?

  1. Malin ströman skriver:

    jag funderar ofta på den närvaro mina barns skola kräver av oss föräldrar – vi ska följa med och knyta slridskor och följa med på simning för att klasserna är för stora för en gymnastiklärare att hinna med eller kunna bevaka själv, det arrangeras frisyrdagar och skolans dag och tidiga stängningar och det är en sjuhimlans massa saker som ska inköpas för dessa dagar och gymnastik, men mest av allt upplever jag att om mitt barn har det lite tufft med läsningen så är det mitt engagemang som finns till hjälp och ingen annans. Det finns inget utrymme i de stora klasserna för dem med mellanstoramproblem. Det är ok för mig. Jag är förälder och vill som du säger, och kan även (med nöd och näppe) göra det som krävs, men jag kommer från en uppväxt där det aldrig hade varit möjligt varken i tid eller pengar och vet att det inte är en självklarhet. Det känns som en svår balans mellan att kräva föräldrastöd och stötta upp med extra resurser där det föräldrastödet inte är möjligt och svårt att peka ut områdesvis hur det ska fördelas. Skolan måste som du säger ge den bas som varje elev behöver för att kunna stå och gå själv.

  2. Pingback: Idag missar jag inte debatten i Petrikyrkan om svensk skola « Tysta tankar

  3. janlenander skriver:

    Emma Leijnses bok är en klarsynt bok som tar upp viktiga frågor. Den rekommenderas.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.