Astrid Lindgren skriver ofta om vägen från och till skolan. I denna film är det dramatik på vägen hem. Det är snöoväder och barnen får kämpa sig fram. Knappt en generation senare kan barn inte gå själva till skolan. Barn är inte ute ensamma längre. Barna i Bullerbyns väg till skolan är en saga som inte längre finns.
Frågorna som nu kommer är – när kan barn gå själva till skolan? Ja, hur ser världen ut? Finns det fina promenadvägar med vänliga människor? Hur ser det ut på väg till skolan?
Frågan som då uppkommer är – var ligger skolan? Då jag var barn gick man i den skola som låg närmast. Man valde inte skola. Det betydde att skolan låg i närheten. Min skola låg i närheten av mitt hem. Det tog 25 minuter att gå till skolan. Ibland tog det längre. Det berodde på att promenaden man gjorde som barn kantades av andra saker än att bara promenera. Plötsligt stannade man och pratade med någon. Plötsligt stannade man och viskade. Några gånger gjorde vi kullerbyttor över ett stängsel. Ibland sprang vi för vi hittade på att någon farlig bodde i huset vi passerade. Ibland sprang vi för vi var genuint rädda för några killar som gick i trean.
Idag är vi mer rädda om barnen. Det finns så mycket rädslor som kantar barns möjligheter att gå till skolan själva. Vad vi glömmer är att barn ofta tar hand om varandra. Mer ofta än att de mobbar varandra. Barn går ofta inte ensamma. De går flera ihop. Om skolan börjar klockan åtta är det flera åldersgrupper som går samma väg till skolan. Oftast brukar det gå väldigt bra. När det inte gör det måste vi göra skolvägen god och vänlig igen. Det är de vuxnas uppgift.
Ibland är föräldrar jättesnälla och skjutsar sina barn till skolan. På min tid stod man och gapade om någon fick skjuts. Skjuts till skolan var något ovanligt. Idag trängs föräldrarna med sina bilar utanför skolorna.
Det finns en del föräldrar som tillsammans skapar den vandrande skolbussen. Det är ingen buss utan mer vandrande barn med en förälder som ser till att barnen kommer fram till skolan. Då kommer barnen lite röda om kinderna om det är kallt, bitna i kinderna av frisk luft, och har pratat sig vakna tillsammans.
Jag ser barn som går ensamma till skolan. De bor då nära sin skola. När de är framme ringer de hem och säger att de är framme. Dagen har börjat. Allt är i sin ordning.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
