Jag har en lång resa att göra. Den till skolan. Jag möter under resan flera föräldrar, barn och elever. Jag råkade höra en förälder skälla på sitt barn. Inte en gång, inte två gånger, inte tre gånger, inte fyra gånger utan nästan tio. Jag vet inget annat än det jag hör, jag vet inte om barnet och föräldern bråkat denna morgon. Men jag vet vad jag tänkte.
Jag tänkte att i skolan kommer detta barn att behöva arga av sig en aning. Detta barn behöver också möta något annat än skäll. Detta barn behöver möta välkomnande och glada läraransikten som hälsar i hand och säger något om att det är roligt att se dig här idag igen.
Jag tänker också att barnet behöver mängder av ord för att kunna uttrycka sig, få ord på känslor och det är möjligt för barnet att få vara i sina känslor, så att kylan i magen smälter till tårar.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
