Skam, fostransärenden och om en klass fungerar hos en lärare och inte hos de andra

– Din klass kan inte uppföra sig på mina lektioner, säger en lärare till läraren som är klassföreståndare. Du får säga till dem. Du måste göra det. Så här kan jag inte ha det längre.

Jag måste säga något om kommentarer som är av detta slag. De förekommer och alldeles för ofta. Jag tänker att eleverna görs till objekt. Jag tänker också att man frånsäger sig ansvaret för klassen. Jag tänker att varje lärare behöver särskilt stöd för att vända misslyckande med en klass till ett fungerande. Och vägen är oftast via ansvaret om relationerna och klassrumsklimatet.

Om relationerna inte fungerar i ett klassrum, kan skolan tillsammans undersöka var de fungerar och varför de gör det. Det är inte säkert att det är så stora saker som ska förändras för den som det inte fungerar för – men det ska också undersökas.  Att misstänkliggöra den läraren som får eleverna med sig är att gå fel väg. Att vara nyfiken på hur läraren arbetar för att få eleverna med sig är en mer dynamisk väg att utveckla lektioner kring.

Vi kan undersöka vad den läraren gör och gå in i livliga pedagogiska diskussioner om hur, vad, varför och när. Inte misstro eller skapa Jantefasoner kring den läraren som lyckas med en klass.

Jag minns en gång då jag besökte en skola. Eleverna hade musiklektion och satt som tända ljus och följde lärarens undervisning och information. När de började sjunga lät det härligt högt och mycket musikaliskt. Tonerna nådde ut i korridoren.

Utanför satt en lärare och såg ut genom ett annat fönster. Läraren deltog inte i lektionen utan var där för att ta hand om sin klass efteråt.  Läraren såg inte glad ut. Det här var en klass hon hade problem med. En klass som inte kunde uppföra sig. Jag funderade över varför läraren satt där utanför och tittade bort från lektionen och inte satt i den, deltog, tittade på sina elever med nya nyfikna ögon och lärde sig för att senare kunna föra ett metakognitivt samtal om varför eleverna fungerar där och inte med mig.

Jag tror skammen har slagit sig ned i den lärarens kropp. Och då skammen finns tar det allt utrymme och gör läraren till en oreflekterande lärare som gör allt för att undvika den känslan som tar allt större utrymme i lärarens kropp och tankar: jag är dålig. Men det säger inte läraren utan läraren blir istället allmänt sur och drar sig undan för att inte kännas vid den skam som ligger där och skvalpar runt och tar sig in och igenom allt. I värsta fall säger läraren något bitskt till eleverna så att de får ansvaret:

– Ni kan ju på musiken, det har jag minsann sett.

Det är inte att reflektera över sin lärarroll utan göra eleverna till de som ska visa upp hur de kan vara och inte hur de blir när de är tillsammans med den läraren eller en annan.

Läraren måste vara perfekta. Det lurar ett misslyckande runt hörnet. När en annan lärare lyckas slår det direkt in mot det enskilda lärarhjärtat på den som inte upplever sig lyckad.

Mycket handlar om att vi lärare inte ser varandra som möjliga läroutvecklare och delande och generösa kollegor utan blir rädda, oroliga och osäkra, ja kanske till och med arga på den som klarar av en klass. Jag vill tala om möjligheten att bli nyfiken istället.

Har vi problem med en klass, och någon annan inte har det måste vi ta reda på hur läraren gjorde eller gör. Vi måste fråga om vi kan få vara med och lära hos den läraren. Vi måste för att utvecklas i vårt eget lärande. Eleverna kan inte få bära skuld. Läraren som måste gå andra lärares ärenden får också en omöjlig uppgift vilket inte gagnar någon.

Och att som lärare få möta sina kollegors kroniska klagomål över klassens utförande och att ”du som är klassens lärare måste säga till dem på skarpen”, ”du måste säga till dem att de inte fungerar” – ja allt det där kan tära på vilken lärare som helst som får gå fostransärenden åt andra lärare.

Däremot ska lärare förmedla hur klasser fungerar för att dela möjligheter med varandra. Men våga lyfta den läraren som får klassen med sig. Jag ser det här som ett stort problem och kräver att vi behöver samtala mer med varandra och föra de pedagogiska diskussionerna som inte räds viktiga innehåll. Det må skava lite att byta från ullstrumpor till nya skor. Men det är inte farligt.

This entry was posted in Hinder för lärande, Modellerna, Värdegrunden, Verkligheten. Bookmark the permalink.

2 Responses to Skam, fostransärenden och om en klass fungerar hos en lärare och inte hos de andra

  1. Jan Lenander says:

    Jag funderar lite grann kring den där skamkänslan i att misslyckas med en klass och Lortie sociologiska studie om den lite slumpmässiga relationen med klasser som hänger som ett spöke över lärare. Något som präglar yrket så starkt. Det är laddat med starka känslor. Jag funderar på andra yrken som får experthjälp för att hantera känslorna som väcks och stärka lojaliteten.

  2. alex says:

    Där prickade du. På min nuvarande arbetsplats så har det införts ämneslärarskap i år 4-6. Det synliggör olika sätt att vara lärare på, ibland på ett obehagligt sätt. Själv har jag suttit och skämts hemma för att mina lektioner inte varit bra nog. Det är obehagligt att känna hur jag under en lektion bara sjunker nedanför golvet och tappar kontakt med eleverna, även om jag hela tiden söker den. Obehagligt att se barn som absolut inte vill vara där, som gör allt för att undvika skolan.Det gör ont när man ser hur barnen verkligen inte alls vill delta. Som säger ”Å näää inte engelska” och menar det. Hur har du gjort när du känt dig dålig?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>