I boken Utmärkt undervisning av Håkansson och Sundberg läser jag detta:
”Det finns internationell forskning som pekar på att en tredjedel av mödrarna och nästan hälften av fädrarna i Storbritannien anser att deras arbetstid begränsar den tid de kan ägna sig åt att läsa och leka med sina barn.”
”Föräldrars huvudsakliga påverkan består i hur de indirekt och spontant skapar barnens bilder av sig själva som lärande aktörer – eller inte. Ett sådant lärande identitetsbyggge sker främst hos barn genom att föräldrarna eller andra vårdnadshavare ”planterar” höga ambitioner och skapar trygghet hos den unga, liksom samtalar mycket med honom eller henne. Denna aspekt utgör den mest avgörande bakgrundsfaktorn …”
Jag tänker att det alltid är viktigt att föräldrar talar med skolan om de har funderingar, kritik och åsikter vilka kan påverka elevernas skolanknytning. Om föräldrar talar med barnen om sin kritik eller om barnet kan ana att föräldrarna inte är nöjda, trots att eleven är det, kan eleven hamna i lojalitetskonflikt ”tvingas” tycka illa om sin lärare eller tycker att skolan är dålig för att eleven förstår att föräldrarna tycker så. Det kan vara mycket små kritiska frågor om läraren, skolan som kan visa att föräldern inte tycker om skolan. Det är alltid viktigt att dialogen mellan föräldrar och skola är öppen och tillåtande. För elevens bästa.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
