Undervisande fokus skapar gemenskap!

Körling fotograferar 2010

Jag var nyfiken på en liten kille i ett sällskap jag har tillbringat dagen tillsammans med. Den lilla killen antecknade flitigt allt han hörde, skissade av miljöerna vi besökte, och då guiden frågade om vi mindes vad guiden tidigare berättat var det just den lilla killen som hade bäst minne och hade snappat upp det som berättades och sades något om. Jag kunde inte annat än uppmärksamma den här killen.

Jag frågade honom om vad han tänkte, hur han antecknade, vad han mindes och vad han skulle göra med sin bok. Jo, sina anteckningar skulle han presentera för sina klasskamrater i Seattle, sina fotografier skulle in i boken också. Den lilla killen hade en slags förmedlande tanke med sitt arbete. Där vi vuxna stod och lyssnade där satt han med ryggen vänd från sällskapet och nu kunde vi vuxna … jag menar verkligen… att vi vuxna kunde ha gjort det obehagliga misstaget att tro att han var ointresserad. Nej, denna lilla kille han riktade sig runt omkring allt det han såg och upplevde. Ibland var han längst framme hos guiden, andra gånger stannade han kvar och ritade någon detalj i sin bok. Idel öra, idel uppmärksamhet, idel nyfikenhet.

Jag kände mig frågvis, nyfiken, undrande, bekräftande. Hans mamma sökte upp mig:

– Du har fått min son att känna sig viktig. Han berättade om ditt intresse och  min son sa att du fick honom att känna sig viktig.

Jag slöt det i mitt pedagogiska hjärta! Och så tänkte jag  –

Kanske är det så lätt – att ta en unge till en plats, berätta för alla, dvs barn och vuxna om vartannat om det intressanta som platsen har att berätta om, själva fokuset och lita på att ungarna har öron och ögon att själva lyssna och se på platsen de befinner sig i. Alltså vi tar inte ungarna till platsen för att de ska lära sig utan för att de ingår i sällskapet och sällskapet ska få veta något om just en plats, byggnad, ett fokus.Det jag visade denna kille var mitt eget lärande intresse av hur han såg på saker och ting så att jag kunde få se på samma sätt.

– Du, vad är det du ser? Jag är nyfiken på vad du ser här? Vad ser du?

Om jag ställer frågor på detta vis så är det autentiska frågor där jag är genuint intresserad av vad denna kille ser och som kan tillföra mitt seende.  Jag vill utveckla mitt perspektiv.  Om jag lär mig se utifrån den höjd en tioåring befinner sig i ser jag annat än det jag ser om jag står upp och uppfattar allt ur min höjd, min ögonhöjd. Jag ser alldeles för mycket rakt fram, ibland en aning uppåt. Så den lilla killen får mig att huka mig ned, se från detta perspektiv och därmed utvecklas jag som lärande. Om jag dessutom ställer frågor av detta slag så kommer den lilla ungen också ställa mig frågor av samma slag – Du vad är det du ser? Och då handlar det faktiskt om ett utbyte och en slags lärande i ett absolut  genuint samspel kring ett gemensamt fokus. Det blir inte något värderande utan ett funderande där vi båda antar olika perspektiv. Inte uppifrån och ned eller nedifrån och upp.

Tack för platsen vill jag därmed säga!

Vi skapade ett gemensamt rum att talas vid i.

Anne-Marie

(Jag håller på att utveckla en modell för hur undervisningens fokus skapar förutsättningar för lärandet. Ni som hört mig tala – så är undervisande fokus, undervisningens fokus något jag ofta återkommer till.

This entry was posted in Barns rättigheter, Frågekonsten, Modellerna, Strategier, Verkligheten and tagged , , , . Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.