Jag tror på läsningen. Jag tror på luftutrymmet som kan skapas mellan läsaren och författarens text. Jag tror på ensamheten med boken, den totalt upplösta ensamheten, och jag tror på alfabetet, meningarna och det korta stycket som plötsligt ramar in de känslorna man inte kunde sätta ord på. Jag tror på självklarheten i de enkla ordens rytm och de längre ordens stakande förklaringar. Jag tror på boktitelns signaler in i äventyret. Jag tror på sonens läsande. Jag tror på boken.
Jag hör min boktokige morbrors röst: Den inre tillväxten som nästan går att känna. Den att jag kan läsa. Den att jag kan förstå. Den att jag samspelar. Den att jag läser.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
