Helvetesgapet – om pedagogiska samtal

Astrid Lindgren lämnade efter sig ordet Helvetesgap i boken om Ronja Rövardotter. En klyfta som delade världar – Ronjas från Birks. Och boken om Ronja Rövardotter handlar om att problematisera detta helvetesgap och erkänna att det existerade och att hindret måste bort, att modet att hoppa möjliggör något för framtiden. I hoppet fanns själva lösningen.

Att hoppa över Helvetesgapet och upptäcka den andra sidan. Att våga språnget som alla varnade för. Lite sägs om man varnade från Birk Borkasons sida, men säkerligen varnade hans ömma moder och ömma fader också honom. På varsin sida om helvetesgapet gav barnen varandra blickar och arga ord. Och så… själva utmaningen att hoppa. Där kom lösningen på konflikterna. Att hoppa… Många diskussioner vid skolan handlar om att dölja att man inte vågar pröva. Skolkulturen blir då i sitt eget grepp – om rätt och fel och inga övriga nyanser.

Jag tänker att våra pedagogiska diskussioner alldeles för ofta handlar om att stå på var sin sida om ett helvetesgap. Kepsdiskussionerna minns jag som sådana. Bara ordet keps kunde få lärarkollegor att tappa fattningen och orden bli arga och allt annat än pedagogiska. Och så står man där med sin kepsdebatt och ingen hoppar över och ställer andra frågor som väcker förmågan till perspektiv istället för ord som ställs mot varandra.

Idag står vi inför utmaningar. Dessa måste vi ta i de pedagogiska diskussionerna. Vi måste våga ge oss hän i det vi inte förstår och det vi förstår. Vi måste sätta ord på det vi kan se och det vi önskar att vi såg. Vi måste ställa oss frågande. Det är först i nära pedagogiska diskussioner som vi kan utvecklas, om än med olika åsikter och olika syn att undervisa på. För varje enskild lärare tar det emot att lära om och lära nytt. En del är rädda för att de tror sig inte kunna. Andra är tvärsäkra på hur att göra.

Ett lärarkollegium är i sig en mångkulturell möjlighet, lärarrummet i sig en social plats, att öva sig i värdegrundsarbete, öva sig i att våga språnget till något nytt och obekant, men också stå på sig och i motvind visa på exempel som ingen tror på, eller en möjlighet att slå en bro till nytänk eller igenkännarerfarenhet och tillsammans och ihop våga sig in i en forskartext och skapa länkar till egen erfarenhet, eller till utmaningar.

Och när man väl vågar sig på ett hopp. Så är det en slags befrielse. En känsla av rymd. Birk och Ronja hoppar fram och tillbaka. Om och om igen. Till slut blir det en del av själva berättelsen. En självklarhet för mötet mellan dem två. Att de vågade hoppet.

 

Det här inlägget postades i Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen. Bokmärk permalänken.

1 svar på Helvetesgapet – om pedagogiska samtal

  1. Johan Eckman skriver:

    Bilden ser ut som en gata i Arvika!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.